Tankar inför Tjejmilen

På lördag är det dags för Tjejmilen igen. Det blir tredje året i rad för mig men i år är första året som jag verkligen har flera lopp i ryggen. 2016 hade jag bara sprungit Vårruset i maj. I år har jag ju redan satt ett pb på milen som jag är väldigt nöjd med, 55.06, och dessutom haft riktigt kul på de olika loppen (Premiärmilen, Vårruset, Kungsholmen Runt, Sthlm10). Därför känner jag nu att det inte hänger så mycket på Tjejmilen, som ju varit mitt mål sen förra året. Att bara springa loppet för att det är kul och inte ha några förväntningar på tid. Med så mycket folk i banan är det omöjligt att inte räkna med den mänskliga faktorn som verkligen kan förstöra ett lopp. I år ser jag bara fram emot att ha riktigt kul och springa så bra jag kan under de förutsättningar som ges. Dessutom startar jag i grupp 2 i år, så jag har nog ändå en liten chans att faktiskt kunna hålla ett stadigt tempo utan att behöva kryssa mig fram.

Nästa vecka springer jag Hagaloppet som också är 1 mil. Sen 23 september ska jag alltså springa halva Lidingöloppet, hur nu det gick till. Jag tror det började med att jag anmälde mig någon gång i januari… Nåväl. Det ska bli spännande. Mer tankar om det senare.

Advertisements

Kungsholmen Runt 10 km

Här kommer en kort sammanfattning av Kungsholmen Runt 10 km som jag sprang igår.

Vi startade morgonen med att packa och pyssla med nummerlappar, väskor och kläder. Sen åt vi pannkakor och begav oss mot Rålis i god tid. Vi åkte 9.30 från Bergshamra och var framme vid Fridhemsplan runt 9.55, så en timme innan start.

Det var Jonas andra lopp och jag vill alltid vara på plats tidigt för att kroppen och huvud ska komma i stämning. Dessutom är det alltid bra att hinna nervositetskissa några gånger, hinna lämna in väskan i lugn och ro. Vid 10 gick starten för knatteloppet och då stod vi bara där och gapade medan tårarna rann, typ det gulligaste ever. En ung tjej vann på 8 minuter och 43 sekunder eller något sånt. Loppet var 1 km. Hon följdes sedan av gulliga knattar som sprang med en förälder i handen. Så jävla gölligt alltså.

Solen sken och det var verkligen toppenförutsättningar för ett bra lopp, vilket speakern påminde om gång på gång, “det är en flack bana och vädret är perfekt – det finns INGA ursäker!”

Jonas startade 5 minuter före mig så jag pussade honom lycka till sen gick vi till våra startfållor. Sedan sprang vi alltså runt Kungsholmen.

1 km är raka spåret från Rålis ner till Stadshuset och sen svängde vi av längs med vattnet. Jag låg stadigt på 6 min/km och var noga med att inte gå ut för hårt, nu blev det nog liite hårt ändå pga asfalt men det gick bra. Jag låg i en grupp som höll samma tempo men det var bra avstånd mellan alla. Längs med vattnet blev det sen lite trängre och efter 10 minuter började jag trycka på lite och tog mig till slut fram till ett större gäng som höll 5:40 tempo och där hängde jag ett bra tag. Vid 4 km stod “skyltmannen” och hejade vilket gav en himla pepp. Jag sprang fram till 5 km utan musik, sen satte jag igång The Book of Mormon runt 5,5 km. Då började en mindre stegring av banan också men jag tror inte det skilde mer än 10 m totalt längs hela banan. Märkte väldigt snabbt att min backteknik sitter där den ska och jag sprang förbi hur många som helst utan att bli så himla trött. Märks att vi här ute är vana vid mer backar i jämförelse med de inne i stan.

5-10 km tuffade på bra, jag låg mellan 5:40-5:30 hela tiden och kände att det var härligt att trycka på lite även om jag inte skulle orka öka mer än så. Vid 8 km utnyttjade jag medlutet som började så gott jag kunde och tjänade nog in några sekunder där. Sista kilometern gick inne i Rålis i en omväg längs målet och då var jag riktigt trött, den där vanliga känslan av att det är så nära nu men jag kan inte öka mer (inte så konstigt när jag hade hållit mitt snabbaste tempo någonsin konstant i 7 kilometer). Samtidigt visste jag att om jag bara tryckte på lite till skulle jag hamna under 55 minuter. Men det gick bara inte. Upploppet försökte jag ändå spurta lite och längde stegen men Jonas som såg mig (jag såg inte honom) sa att det syntes att jag var trött och att det var tunga steg, men att jag i alla fall försökte. Hann se klockan slå om från 59 till 60 minuter och förstod att jag skulle få några sekunder över 55 minuter.

Att tiden blev 55:06 störde mig sedan väldigt mycket när jag kom i mål med järnsmak i munnen och fick ta emot mot ett staket. Att jag sänkt min tid på milen från 59:14 till 55:06 spelade liksom ingen roll. För jag var 6 sekunder över 55 minuter. Så sjukt fånigt egentligen. Nu idag har det börjat sjunka in hur snabbt jag faktiskt sprang. Nu känner jag att jag är med i ligan. Milen på 59 minuter har hela tiden varit godtagbart, det är vad man kan vänta sig av mig som är 25 år, frisk, van vid att träna regelbundet och inte har löptränat seriöst i mer än ett år. Men nu i år, nu jävlar. Nu är jag med i ligan. Jag TROR att det kan vara lite till hjälp att jag blivit av med några bekvämlighetskilon samtidigt som all intervallträning och styrketräning gjort susen. Nu känns det roligt att jaga snabbare tider i den mån dagsformen och banan tillåter.

Kungshomen Runt var ett riktigt roligt lopp och en väldigt fin och lättlöpt bana. Kommer lätt anmäla mig till nästa år igen, tycker nästan de kunde ha ett höstlopp också. Om jag någon gång ska springa en halvmara så tror jag det är ett bra första lopp att anmäla sig till också. Lite lagom sådär.

Jag blev 296 av 929 startande tjejer!

Premiärmilen

Nu har det gått fyra dagar sedan jag sprang så för att inte glömma hur loppet kändes tänkte jag att jag skulle försöka skriva någon slags sammanfattning eller utvärdering.

På morgonen käkade jag en halv acai-bowl, två mackor på mormors hälsobröd som jag bakar själv, ett ägg och te. Det var väl ungefär 2 timmar före start. Det roliga är att jag ställde klockan noga kvällen före men vaknade av mig själv, katterna och Jonas tio minuter efter larmet skulle startat. Då kom jag på att jag har Läggdags-funktionen avstängd på helgerna vilket jag hade glömt när jag ställde klockan. Vi pratade ändå om hur hemskt det skulle bli om jag försov mig, jag som aldrig försover mig. Så det kunde gått illa, katterna var märkligt nog lugna också. De brukar annars hålla hov från 06.30.

Vid spärrarna på Universitetet mötte Jonas och jag upp Clara som också skulle springa. Jag gick inom Södra huset och nervositetskissade innan vi gick till startområdet. Där checkade vi läget och kände in stämningen. Jonas tog min väska men Clara lämnade in sin och sen gick vi upp mot starten där gruppen före oss gjorde sig redo. Vi ställde oss en bit bort och tittade på innan vi själva ställde oss på plats och började värma upp.

När starten gick tog jag det lugnt, det märktes också att Premiärmilen är ett lopp med mer vana löpare eftersom ingen hetsade iväg. Kilometer 1-3 rullade på bra, vi fick regn över oss men då fällde jag upp min luva och det är alltid lite mysigt för man känner sig som ett springande tält. Strax efter kilometer två ökade jag takten lite. Jag sprang ganska länge innan jag satte igång musiken, tror inte jag startade den förrän efter 3 kilometer. I början är det alltid härligt att komma in i stämningen och bara lyssna på alla andras andetag. Förutom att jag hade en flåsande man i nacken som från 1 km lät som om han var redo att ge upp.

När vi sprang på cykelvägen över fältet bakom Naturhistoriska mötte vi en skum kille som jag ser i tunnelbanan och på universitetet ibland. Han är extremt ofräsch och obehaglig, han har en himla märklig utstrålning. Han gick mitt i cykelvägen, mot strömmen av löpare och filmade med sin mobil och mötte alla med en blick som om vi var dumma i huvudet och att han stod över oss alla i intelligens. Fattar inte vad hans problem är. Han gör likadant i tunnelbanan, minus filmandet.

Hur som helst. När vi kom ut till 4H-gården startade jag musiken runt 4 km och började känna att nu var det ju ändå en bit kvar ändå. Men jag höll modet uppe och sprang på i ett jämt tempo. Det var inte så mycket folk runt mig, det var t o m glest. Herregud, kommer aldrig satsa på att springa Tjejmilen med hopp om en vettig tid igen. Det är trångt som i passet där hjorden springer över Mufasa i The Lion King. Minus tempot då. Vissa gnuer går andra lunkar andra springer.

Tillbaka till Premiärmilen. Jag lyssnade på Hamilton-soundtracket från början och var under hela resterande loppet smått impad av hur perfekt musiken timade med vilket humör jag var på. Jag mimade och dansade med armarna lite från och till och så lyckades jag hålla peppen uppe hela tiden.

Vid 5 km insåg jag att jag faktiskt höll en stabil takt och sprang in på 30:46. Efter 5 km flöt det på bra och jag kunde hålla uppe tempot. Jag visste att det skulle komma ett backigt parti vid 8 km men när det väl dök upp hade jag kraft kvar och tog backarna utan problem. Förstod inte vad alla ojade sig över. Sista backen på Tjejmilen är tusen gånger värre tycker jag. Många gick hur som helst och därför kändes det extra bra att kunna springa upp, även om tekniken kanske inte var den allra bästa. Men jag var inne i ett flow och var så himla GLAD över hur bra allt kändes och efter backarna insåg jag att herregud lopppet är ju snart SLUT. Så har jag aldrig känt mellan 8-10 km innan, då har jag bara varit helt slut och fått kämpa för att inte börja gå. 8-10 km gick hur bra som helst och det var t o m roligt. När vi började närma oss mål kände jag att jag skulle ha krafter kvar att trycka på lite extra på upploppet även om jag inte orkade höja farten km 9-10. När jag sprang på upploppet såg jag Jonas som stod och hejade och jag tryckte på. Det gick nog inte så snabbt egentligen men det kändes som att jag verkligen for fram. Jag klockade in på 1:00:36, slet en medalj ur en stackars pojkes hand, tog en banan och kom ut ur fållan där Jonas stod. Först då fattade att jag verkligen hade sprungit på timmen. Att jag var mindre än en minut långsammare från mitt senaste lopp i oktober. Och att formen kändes bättre än någonsin, jag fattade hur bra jag sprungit, hur min kropp burit mig hela vägen och att huvudet aldrig ville ge upp. Fattade hur styrketräningen, Almenäsintervallerna och att gå i alla rulltrappor verkligen hade gett resultat. Tiden var “sämre” men formen var bättre än där jag slutade. Då började jag gråta av glädje och lite hunger eftersom jag hade glömt att äta min banan 45 minuter före start. Det var en så fantastisk känsla att känna att jag var så mycket bättre än jag hade vågat hoppas. Att jag sprang så bra utan att jag ens tittade på klockan under loppet.

När vi kom hem var jag inte heller så trött som jag annars varit efter de andra loppen även om jag ju såklart bara tog det lugnt och vilade. Hade inte orkat göra något arbete efter om jag säger så. På kvällen firade vi med hamburgare på Flippin Burgers!

Varför jag tycker att Moana är så himla bra

Varning, följande text innehåller spoilers av Disneys film Moana (Vaiana) från 2016. 

fwb_moana-evergreen_20170117

Sedan Moana kom ut har jag sett den tre gånger och lyssnat in musiken så himla mycket att jag nu börjar bli smått snurrig i huvudet av alla mina egna tolkningar och analyser så jag måste skriva ner dem här. Både för mig själv och för att andra kanske kan läsa och sedan se något i filmen de inte sett förut. Som ni kommer märka strax tycker jag detta är Disneys mest viktiga och allra starkaste film hittills men jag är rädd att den inte kommer gå hem så bra hos vita barn i Sverige eftersom de är så vana vid att speglas i många filmer. Exempelvis så har Frozen, Brave och Tangled bara vita huvudkaraktärer. Lilo & Stitch, Princess and the Frog och Pocahontas har färgade huvudkaraktärer, vilka filmer har blivit stora i Sverige? Däremot bör det tilläggas att det VERKLIGEN är bra att det kommit en film som inte bara speglar vita barn!

I texten nedan kommer jag försöka visa hur jag ser på filmens teman om att hitta vem man är, följa sin väg och spelen mellan yta och insida.

null

Strong female lead
Största anledningen till att jag tycker Moana är så fantastisk är för att det är Disneys första film som bara fokuserar en ensam kvinnlig huvudroll, hon har inte ens några syskon. Den introducerar inte heller ett love interest längs vägen utan istället är det halvguden Maui som blir en medhjälpare och kompis. Men inte ens han är med hela vägen, i slutet är det Moana själv som räknar ut hur saker och ting ligger till, inser sin egen styrka och att hon ensam tagit sig hela vägen fram till Te’Fiti. Detta gör hon dessutom utan sin animal side kick Pua som faktiskt glöms/lämnas kvar på Motunui, istället har hon hönan Heihei som egentligen inte duger till någonting.

Medvetenhet och tilltal
Jag gillar också att filmen är så självmedveten och dessutom bryter the fourth wall genom skurken Tamatoa som både tittar in i “kameran” och pratar med tittaren, “Look it up!” i sin sång Shiny. Jag kommer återkomma till Tamatoa och Shiny senare.

Maui kallar Moana för en prinsessa men hon håller inte med honom, kanske som vissa dryga små barn skulle påstå att Moana inte är en riktig prinsessa eftersom hon inte är vit och lever i Europa, men redan där har Maui ett motargument: Moana är hövdingens dotter, hon har en kjol och hon har en animal side kick, alltså är hon en prinsessa. Tittar vi tillbaka på Disneys prinsessor har alla just detta gemensamt (förutom Jasmine då som bär byxor men ni fattar). Så även här följer filmen sitt eget budskap om att veta vem man är och vad man kommer ifrån.

Klyvning mellan Motunui och havet 
I början av filmen är havet och ön två skilda världar som inte är förenliga vilket har lett till en klyvning i Moana som känner en längtan till havet (inte olikt Ariel som längtade upp på land) och har gjort sedan hon var liten. Redan i första låten sjunger hon som liten “I wanna see”, vilket jag också hör som ett litet barn med ett begränsat ordförråd som säger “I wanna sea”, jag vill hav.

MoanaBaby

Moanas längtan till havet leder till en ansträngd relation till sin pappa som vill att hon ska hålla sig borta från havet (som Ariel ska hålla sig borta från ytan) och stanna på ön som behöver henne som kommande hövning. Pappan är här traditionen och det trygga som inte vill utmanas eller vidga sina vyer. Ön de lever på fiskar inom revet och ger sig aldrig längre ut än så. På ön finns allt de behöver, fisk och kokosnötter. Ön är som en aldrig sinande källa som ger folket vad de behöver. Men så en dag rubbas denna harmoni av en mörkare kraft som gör palmerna sjuka och fisken försvinner. Moana inser snabbt att de nu måste ge sig ut på havet samtidigt som hennes farmor visar henne förfädernas gamla båtar, på så vis får Moana en förklaring till varför hon längtar ut till havet. Som om detta inte vore nog visar det sig att en av Gramma Talas skapelsemyter verkar vara sann och att Moana är utsedd av havet att söka upp Maui och få honom att ge tillbaka Te’Fitis hjärta. Men detta visar ju sig sedan inte vara helt som Gramma Tala sa, eftersom det ju faktiskt är Moana själv som gjort i princip hela jobbet själv och att det antagligen var havet som valde Moana för att återskapa harmoni mellan havet och öarna med hjälp av Maui.

Spel mellan yta och insida
Genom hela filmen försiggår ett spel mellan yta och insida vilket visas upp med hjälp av olika karaktärer. Gramma Tala har sedan länge lärt sig att lyssna till sitt hjärta, följa det och på så vis vet hon vem hon är. Hon försöker sedan lära Moana att göra samma sak. Detta kritiseras av krabbskurken Tamatoa som täckt sitt skal med skinande skatter och dyrbarheter. Kronan på verket är Mauis magiska hook som Tamatoa snodde från havet efter att Maui störtats från himlen av Te’Ka när att han stulit Te’Fitis hjärta.

Moana-Shiny-Tamatoa

Tamatoa är självupptagen och extremt ytlig. Jag bara älskar hans sång Shiny som är helt öppet inspirerad av (och säkert en hyllning till) David Bowie. För Tamatoa är det viktiga att vara shiny. Genom att glimma och glittra är han vacker, vilket han inte var från början men efter att ha mött tatuerade Maui blev han inspirerad till att göra sig själv till “a work of art”. Tamatoa dissar Gramma Talas devis om att vara sig själv, Tamatoa är hellre bara shiny. Hela låten är så extremt ytlig så jag behöver nog inte förklara så mycket mer här. Men det är en riktigt bra låt som både Jonas och jag sjunger på hela tiden. Tamatoa är utan tvekan min nya favoritkaraktär och hans röst görs av Jemaine Clement från Flight of the Conchords vilket bara gör honom ännu bättre. Det är också detta nummer som bryter the fourth wall.

MOANA

Maui har även han ett eget nummer, You’re welcome. Till skillnad från Gramma Tala som tycker insidan är viktigast och Tamatoa som tycker en vacker yta är grejen så mäter Maui sig själv och sitt värde i sina stordåd och vad han åstadkommit för människorna med hjälp av sin magiska hook han fick av gudarna efter att ha blivit slängd i havet av sina människoföräldrar. Han har alltså ägnat sitt liv som halvgud åt att göra saker som gör människor glada så att de ska älska honom, så som hans föräldrar inte älskade honom. Jag tycker om att det finns mycket fint djup i Maui men jag gillar också att det inte tar över för mycket från Moanas inre resa. I början är han ytlig och självsäker men Maui har svårt att se sitt eget värde utan sin hook och när den går sönder försvinner också hans självförtroende men Moana hjälper honom att inse sitt eget värde i sig själv utan hook och stordåd.

Moana-Teka-lava-monsterTe_Fiti_(Moana_-_2016)

I slutet när det visar sig att monstret Te’Ka faktiskt varit Te’Fiti hela tiden visar filmen också att insidan inte alltid speglas av utsidan. Utan sitt hjärta har Te’Fiti blivit en ond kraft trots att hon egentligen är en god livgivande naturkraft. När Moana förstår hur allt ligger till säger hon “They have stolen the heart from inside you but this does not define you. This is not who you are, you know who you are.” När Te’Fiti får tillbaka sitt hjärta lever havet och naturen upp igen och harmonin återupprättas. Det är inte svårt att se kopplingarna till hur människan utnyttjar jordens resurser och skapar ett ödeläggande monster i form av naturkatastrofer…

moana1-thumb_43f95a2fa7a5641a5245a18d663be69b4c013d1db9db976e_hq

We know the way
Nu ska jag försöka knyta ihop detta när jag kommit fram till den stora finalen och filmens starkaste budskap. Som jag tidigare sagt handlar Moana om att hitta sin väg, vem man är och vad man kommer ifrån. Då kan man följa sitt kall. Detta etableras redan i början av filmen när Moana får se förfädernas skepp och får en glimt av hennes folks förflutna som voyagers (ett av mina favoritord på engelska så jag tänker inte översätta det). I sången We know the way sjunger de om hur de far över haven, döper stjärnorna de ser, navigerar efter dem och på så vis alltid vet vart de ska och vart de kommer ifrån. De sjunger också “We are explorers reading every sign, we tell the stories of our elders in a never ending chain”, men Moana känner ju inte till sitt ursprung så alltså måste berättelsekedjan ha brutits (det var när Maui tog Te’Fitis hjärta men det är inte relevant här) och historierna gått förlorade. Hennes folk har glömt vilka de är och vart de kommer ifrån. Detta ser jag som en kommentar till att känna till sin historia för att kunna veta vem man är. Men det går också att sätta i ett större perspektiv och som en kommentar till idag när fascistiska vindar åter blåser runt om i världen, att människan snabbt glömmer och att historier därför upprepar sig. Genom att känna till historien kan vi förstå får samtid, vilka vi är och varför.

Att finna sin egen röst och göra den hörd
Moanas förfäder var modiga äventyrare som inte skrämdes av havet, de levde i harmoni med dess olika skepnader och visste alltid vart de kom ifrån, därför kunde de söka sig långt hemifrån. Detta är alltså egentligen samma resa Moana ger sig ut på, både fysiskt och mentalt. Men för att detta ska gå måste hon lära sig att det hon sett som en klyvning i sig, ansvaret för sitt folk OCH längtan till havet, i själva verket är vem hon är i förhållande till sina förfäder och familj. Denna insikt når hon ute på havet, när Maui gett sig av och hon fått besök av sin farmors och förfädernas andar. Hennes farmor hjälper henne att inse att hon älskar både havet och sitt folk och att det ena inte behöver utesluta det andra, i Moana kan ö och hav återförenas. Gramma Tala hjälper henne också att lyssna till rösten inom sig som säger att hon kommit för långt för att ge upp nu. Detta är alltså efter att Moana avsagt sig att vara havets utsedda och har kastat Te’Fitis hjärta tillbaka ner i djupet. Någonstans där inser hon dock hur långt hon har kommit helt på egen hand, genom att vara en flicka som älskar både sitt folk och havet och att hon härstammar från upptäckare. Ute på havet i natten lär hon sig till slut att lyssna på sin inre röst och finna styrkan i sig själv genom att förstå vad hon kommer ifrån och bär med sig. När hon inser att det inte är någonting utom henne som kallar utan att kallet kommer inifrån börjar jag alltid gråta som en gnu. Alltså varje gång. Det är så starkt:

I am a girl who loves my island
And the girl who loves the sea, it calls me
I am the daughter of the village chief
We are descended from voyagers
Who found their way across the world
They call me

I’ve delivered us to where we are
I have journeyed farther
I am everything I’ve learned and more
Still it calls me

And the call isn’t out there at all
It’s inside me
It’s like the tide
Always falling and rising
I will carry you here in my heart
You’ll remind me
That come what may
I know the way
I am Moana!

91b7909ad64c725eecc31bba094ac15f8796e4cb_hq

Just DÄRFÖR tycker jag att Moana är så viktig, för det är en film som låter huvudkaraktären inse sin egen styrka och så explicit uttala just den styrkan. Moana hör sin inre röst, lyssnar till sin inre röst och kan på så vis göra sin röst hörd. Både för sig själv, tittaren och traditionen som vill låsa henne till det trygga livet på ön. Detta klingar fint ihop med vad bell hooks sagt om vad som kallas Coming to voice:

When we dare to speak in a liberatory voice, we threaten even those who may initially claim to want our words. In the act of overcoming our fear of speech, of being seen as threatening, in the process of learning to speak as subjects, we participate in the global struggle to end domination. When we end our silence, when we speak in a liberated voice, our words connect us with anyone, anywhere who lives in silence. Feminist focus on women finding a voice, on the silence of black women, of women of color, has led to increased interest in our words. This is an important historical moment. We are both speaking of our own volition, out of our commitment to justice, to revolutionary struggle to end domination, and simultaneously called to speak, “invited” to share our words.

 

 

Jag tror vi slutar där.

Lopp 2017

Har  haft en liten session vid datorn nu ikväll. Här är alla lopp jag är anmäld till (so far) 2017:

Premiärmilen, 1 april
Kungsholmen Runt, 13 maj
Vårruset, 23 maj (mål, 25 minuter)
Sthlm10, 15 juni (mål, 55-58 minuter)
Tjejmilen, 2 september
Lidingöloppet 15, 23 september (mål, överleva)

Kvar att anmäla:
Hässelbyloppet 8 oktober (nytt personbästa, gärna 55 minuter)

De understrukna är de jag vill prestera på och har extra fokus på. De andra är mer prestigelöst för att det är kul.

Älskar att springa lopp så vill utmana mig själv i år. Vill ju verkligen bli snabbare och mer explosiv i mitt steg i år.

 

Mina vänner från Träningspodden

Oklar rubrik men nu ikväll när jag lagade mat lyssnade jag på ett avsnitt av Träningspodden från november 2016 där de ställde träningsfrågor a la Mina Vänner-style. Så eftersom jag inte orkar komma på eget innehåll i den här bloggen så tar jag och svarar på deras frågor jag också.

Min bästa muskel: Förutom hjärta och tunga skulle jag nog säga att det är mina lårmuskler, quadriceps. Tycker alltid det är en soft muskel att träna, go att ha träningsvärk i och det går snabbt att bli stark i. Rejäla benmuskler på tjejer är typ det snyggaste jag vet just nu.  

Mitt bästa underlag att springa på: Skogsstig som sviktar lagom. Fixar inte spån eller sand. Asfalt är okej men det är för mig oftast en transportsträcka till stigen jag är på väg till.

Bästa träningsmotivation: Att vara anmäld till lopp. Och att bli stark och uthållig för att kunna krossa patriarkatet såklart.

Min bästa övning: Älskar alla benövningar som finns, både med och utan vikter. I yoga gillar jag Happy Baby, Lizard och Downward Dog. I löpning tycker jag om att springa långt och titta på naturen samtidigt.  

Mina bästa träningsskor: Har typ bara Asics så får säga Asics. De passar mina smala fötter och ger bra stöd.

Mitt bästa träningsminne: Måste säga att hela Revolution nu i januari var en väldigt angenäm upplevelse. Första gången jag sprang en mil var en väldigt härlig runda. Jag var supertrött men var så nära så jag fortsatte pusha och pusha. Det var häftigt att känna att jag orkade och hade mer kvar att ge.

Massor

Finns mycket jag hade kunnat blogga om. Eller i alla fall om hur månaden med YOGA REVOLUTION gick, som en utvärdering. Eller hur första helgen med lilybror Winston varit. Eller hur jag tränat massor i veckan men gråtit på vägen hem alla gångerna. Men just nu är jag mest trött och tänker fixa pasta med tomatsås och mozzarella till middag.

Hittade en mysig lista hos Sandrabeijer.se så tänkte fylla i den nu eftersom Lily nu ligger här bredvid och skäms över att ha vält ner en stor växt i hallen. Orkar inte leka med henne och vill bara chilla här så det måste hända saker hon kan titta på.

När går du upp?
På vardagar försöker jag vara disciplinerad och kliva upp vid 07. Senaste tiden har det varit en himla snoozande men nu måste det vara slut på det pga ingen särskild anledning alls men bra med disciplin tänker jag, även om “morgonen är kvällens inavlade kusin från landet”. På helger brukar jag kliva upp 45 minuter efter jag vaknat. Brukar vakna 09.

Vad är det första du gör varje morgon?
Går oftast in till Lily och tar hennes låda, ger henne nytt vatten och mat. Gosar lite. Sen går jag direkt in i badrummet och tvättar mig, får the creeps annars.

Hur lång tid spenderar du i badrummet varje morgon?
Ganska kort tid eftersom jag sminkar mig i ett annat rum där mitt sminkbord står. Tippar 5 minuter om jag inte duschar.

Är frukost viktig?
Frukost är livsviktigt.

Vad äter du till frukost?
Har länge ätit hästgröt och kokt ägg. För en tid sedan tröttnade jag på ägg pang bom vilket är lite katastrofalt för mitt näringsintag. Har tappat min morgonaptit men kämpar på. Har idag köpt hem gott bröd och fin yoghurt som jag ska ha granola i. Ibland gör jag en acaibowl med chiapudding.

Är du morgontrött?
Ja, men mindre numera. Jag har en väldigt kort startsträcka när jag väl kommit upp ur sängen. Dricker ett glas vatten direkt och så fort jag fått tvätta av mig är jag ready to go. På hotell kan jag kliva upp en kvart innan man ska ses för frukost och hinna i tid utan problem. Jonas är ungefär som sengångarna i Zootropolis däremot. Han är pigg men långsam. Märklig kombo. Som en farbror.

Vad har du för alarm?
Morgonpigg i Läggdagsappen.

Hur ser en perfekt morgon ut?
Jonas ligger kvar och har inte klivit upp pga ont i ryggen. Lily hänger med oss och skriker inte. Frukost i lugn och ro med apelsinjuice i finglasen. Lyssnar på Spanarna och tar det piano. Helst på balkongen.

Vad är det bästa med morgonen?
Jag tänker att dagen ännu är full av möjligheter, att man varje morgon har chansen att påverka resten av sin dag.

Hur går du helt klädd på morgonen?
Myskläder från Lexington, morgonrock och ett förkläde. Morgonrock och förkläde är bästa kombon.

Bra helg

Idag avslutade jag REVOLUTION. Känns lite tråkigt att jag var tvungen att ta en paus, men jag genomförde alla 31 pass i alla fall!

Helgen har varit bra. I fredags gick jag på stan och köpte allt som är gott (dvs prosecco, ost, chark och räkor) som sedan åt framför På Spåret. Behöver inte mer än så på en fredag. Igår tog vi det lugnt på förmiddagen, Jonas sprang en sväng och jag gjorde min yoga. På eftermiddagen mötte vi upp Thomas och vi gick jordens längsta runda i jakt på ett ställe att fika på inne i city. Det slutade med ett glas vin på Gretas inne på Haymarket innan vi åt sushi på Sushi Yama. Att äta sushi på Sushi Yama innan bio är vår grej. På kvällen hade vi biljetter till Moana/Vaiana.


Vi har sagt Moana och trott att Vaiana bara var en svensk titel, jag hade fått för mig att det skulle ha någon koppling till vatten eller något. Men vi såg filmen på engelska och genom hela filmen och i alla sånger var det Vaiana som gällde. Något förvirrade googlade vi efteråt och det visade sig att den faktiskt heter Vaiana i hela Europa eftersom Moana är en känd porrskådis i Italien, där den faktiskt heter Oceania. Tänker att någon på Disney inte gjorde sitt jobb helt helhjärtat. Så nu är jag lite osäker på vad jag ska kalla den. Gillar Moana mer, det passar bättre med Maui och ön Motunui men vad gör man?

Oavsett titel så var filmen helt fantastisk! Grät som en gnu till How far I’ll go – reprise. Livet som HSP. Musiken är ju gjord av Lin-Manuel Miranda som gjort supermusikalen Hamilton vilket är supertydligt och kul för den som gillar hans musik. Sen är det ju kul att Jemaine Clement från Flight of the Conchords är med i en mindre roll.


Idag tog vi det ganska lugnt på förmiddagen, mer yoga och mer löpning sen mötte vi Thomas och hans syster på Max inne i stan där vi käkade lunch innan det var dags för musikalen The Book of Mormon på China. Den var verkligen hur bra som helst. Jag gick dit peppad med låga förväntningar. Är alltid lite försiktig med svenska uppsättningar av musikaler. Mycket kan bli så lost in translation men denna översättningen var verkligen bra! Hela ensemblen var superduktiga, jag gillar när alla är lika viktiga och det inte bara handlar om att ta in en kändis som spelar huvudrollen och ska bära hela storyn. Linus Wahlgren och Per Andersson var grymma. Bästa var när vi gick ut från teatern efteråt och blev mötta av unga missionerande mormon-killar som erbjöd oss boken. Bör tilläggas att Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga hade tre helsideannonser i programmet där överskottet gick till barns skolgång i Uganda (där musikalen utspelar sig). Är så fascinerad av mormoner, följer flera i USA på instagram. Älskar instagram på det sättet.

Bra helg helt enkelt! Nu ska jag laga pasta bolognese!

 

Yoga Revolution

Karin ville att jag skulle berätta lite mer om Yoga Revolution, eller REVOLUTION som jag brukar säga.

REVOLUTION är ett gratis yogaprogram som man följer via Youtube och varje dag skickas ett mail (frivilligt) med förpepp inför kommande pass. Detta görs av kanalen Yoga With Adriene som drivs av (just det) Adriene. Utan att ha följt några andra yogapass på Youtube och utan att någonsin ha gjort ett yogapass på lokal kan jag helt ärligt säga att Adriene är yogavärdlens skönaste personlighet. Hon är ganska goofy och kan när som helst börja sjunga någon låt hon kommer att tänka på.

REVOLUTION är det tredje månadsprogrammet hon delat gratis på kanalen. De två första heter 30 Days of Yoga och Yoga Camp. Förra året följde jag 30 Days of Yoga lite sporadiskt och genomförde det i slutet av december. Därför gick jag ganska snabbt med i nyhetsbrevet för REVOLUTION och körde igång för att vara med från början när programmet startade nu i januari. Det är alltså bara några dagar kvar, jag ligger dock tre dagar efter. Egentligen låg jag två dagar efter men idag får jag ta en vilodag eftersom min hals är lite smått obstinat och syrran och jag ska på Tegan And Sara ikväll så viktigt att vara frisk. Av förklarliga skäl gjorde jag inget pass den 1 januari heller, hell jag hade världens huvudvärk. Eftersom jag har följt ifrån Sverige och Adriene bor i Texas så är det ju inte bara ett stort hav utan även flera timmar emellan oss, så det var från början en bra plan att ligga en dag efter så att jag kunde göra passet på förmiddagen.

HURSOMHELST. Jag skulle rekommendera att man börjar med 30 Days och inte REVOLUTION. Dels för att det är hennes första och den är helt inriktad på nybörjare, under de 30 dagarna tyckte jag att jag lärde mig tillräckligt mycket för att köra vidare med REVOLUTION som går djupare in in filosofin kring yoga, har ett lite högre tempo mellan övningarna utan basic instruktioner om hur en pose ska göra. Adriene har dessutom en hel spellista som heter Foundations of Yoga där hon går igenom alla grundpositioner väldigt noga, så man kan alltid pausa en video och kika närmare på en pose man har svårt för. Nu har jag ju rätt hög kroppslig intelligens och bra kroppsmedvetenhet efter alla dansår så jag kör på utan pauser.

REVOLUTION menar Adriene inte handlar om yoga, vi bara gör yoga för att nå våra mål. Vilket i detta fall är att bli mer tonad men också starkare mentalt och lära känna sig själv på en djupare nivå. Via yoga. Att bli mer tonad är väldigt tydligt, det är mycket mer styrkeövningar i REVOLUTION än vad det är i 30 Days. Jag har liksom fått platt mage och muskler i överarmarna? Hur hände det? Little goes a long way, säger Adriene och kvinnagudinna det stämmer verkligen. Passen är oftast 30 minuter långa, sista 11 dagarna varierar mer men inget pass är längre än 37 minuter (förutom ett som är 47 minuter långt).

Det jag lärt mig av REVOLUTION so far är att jag inte behöver maxa alla övningar bara för att jag rent fysiskt kan nå de flesta ytterlägen, det är bättre för mig om jag inte töjer till max och istället njuter av upplevelsen. Adriene är extremt prestigelös som instruktör och jag gillar verkligen hennes filosofi Find what feels good. Hon har dessutom fått mig att bli helt besatt av att dricka vatten och uppskatta hur lyckligt lottad jag är som kan dricka rent vatten utan att anstränga mig över huvud taget.

När jag är klar med REVOLUTION kommer jag nog följa Yoga Camp men mer som paus från löpning och styrketräning.