Blonde

Idag vaknade jag tjugo över åtta och drog mig till nio.
Klockan nio plockade jag upp Blonde och bestämde att nu kliver
jag inte upp förrän jag är klar med den här tegelstenen som jag kämpat
med i mer än tre månader. Eftersom jag åkt mycket tåg i helgen var det inte
så himla mycket kvar. Kvart i elva slog jag ihop boken och en enorm tomhet
kastade sig över mig. Man lever verkligen i Blonde när man läser den.
För den tar tid. Såklart kan man läsa den mycket snabbare än tre månader
men det är en sån bok där det inte handlar om att läsa klart fort. Man ska läsa
och reflektera. Smaka på meningen en gång till. För den är verkligen ett litterärt mästervärk.
Utan tvekan den bok som berört mig mest (visserligen inte så svårt eftersom jag aldrig
läser svenska böcker om kvinnor som lever med våldsamma och alkoholiserade män eller liknande)
och fått mig att uppskatta mitt fina liv ännu mer. För Blonde är nästan rakt igenom fruktansvärd.

Den tilltalar mig eftersom den inte utger sig för att vara korrekt eller biografisk eller något sådant.
Det är bara en skönlitterär tolkning av flickan Norma Jeane som blev Marilyn Monroe.
Lika mycket är det en svidande skildring av kvinnors situation i USA på 30 till 60-talet.

Joyce Carol Oates får orden att träffa rakt i hjärtan och det är så vackert att man vill dö.
Lite som Lolita av Vladimir Nabokov.

Och så älskar jag hur man vill DÖDA Kennedy, diMaggio och cheferna för 20th Century Fox.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s