Jonas och jag

Jonas och jag har ju varit tillsammans i en himla massa år nu och på många sätt har vi vuxit ihop sådär som vissa par gör. Ge oss några år till så liknar vi säkert varandra även till utseendet (har läst någon studie om att par som varit ihop länge gör det, Malin Baryard och Henrik Johnsson skulle tydligen vara ett sådant par (eh vid närmare eftertanke var det nog i typ Hänt Extra)).

Vi har utvecklat ett gemensamt sätt att hantera olika situationer, vi har en arsenal av svar som bara vi två använder, som t ex när vi inte riktigt vet vad vi ska svara t ex efter att någon sagt något “roligt”:
“Hehe ahh.. Mhm..!”, eller “Ahh shit va kul!” – det är inte bara vad vi säger men också tonen, tempot och kroppsspråket som är identiskt.

Som alla andra par märker vi direkt om den andra är totalt ointresserad av vad som sägs i en diskussion på en fest, vi hör varandras tomma artighetsfraser och ser varandras ansiktsuttryck. Jag hör direkt om Jonas inte begriper ett skit av vad som förklaras för honom. Allt det där är ju bara roligt (för oss alltså) men det kan också bli förfärligt pinsamt. Så länge bara en av oss säger eller gör något är det väl okej men problemet är ju när vi gör det samtidigt. “Hehe ahh.. Mhm..!” blir plötsligt ett tydligt nästan inövat mönster och vi är avslöjade. Ibland är det bara vi själva som reagerar men oftast följer en pinsam tystnad tills någon av oss byter ämne till något vi behärskar lite bättre. Nu låter det nästan som att vi är lite dumma och obildade men jag tror ni förstår.

När jag skriver detta sitter jag på balkongen och har ätit en lång frukost. Detta hade jag sett fram emot sen igår när jag däckade i sängen efter att ha stängt av mobilen och lovat mig själv en sovmorgon (min mobil börjar oftast plinga lite före 07, så populär är jag förstår ni) och god frukost på sagda balkong. Nu var det ju inte något toppenväder när jag vaknade men ändå sitter jag här och njuter av friheten en laptop ger. Det blåser som fan och regnet kommer när som helst men jag tänker sitta här. Varför?

Jo, det var detta jag skulle komma till. Vår balkong. Eller snarare gården i vårt bostadsområde. Vi bor i ett barnvänligt område med flera lekplatser och lummiga gräsmattor med stora träd och buskar mellan husen. Det är vansinnigt fint här om man tänker på att det är ett miljonprojekt från 60-talet. På grund av att det är så rackarns trevligt att vara ute och leka så är gården alltså full av barn hela tiden förutom på vardagar när de flesta är i skolan – men snart börjar sommarlovet och därför tänker jag njuta skiten av att sitta på balkongen i lugn och ro.

Det är där jag och Jonas skiljer oss lite. Vi tycker båda om att vara ute på balkongen men omgivningen påverkar oss olika. Har jag tid att sitta på balkongen har jag också ofta tid att ta det lugnt, läsa en bok, dricka te eller bara stirra på grannarnas katt i fönstret på huset mittemot. När det är så gillar jag tystnad. Det får gärna finnas människor runt omkring men alla barnen här på gården leker väldigt intensivt med varandra och alla känner alla. De dominerar liksom.

Detta är ett barnområde och alla är överens om att barnen ska få ta plats och leka hur mycket de vill. Därför skriks det också en himla massa. Småtjejer som står nedanför vår balkong och tar i för kung och fosterland när de frågar tjejen borta vid gungorna om hon vill vara med på ett cykelrace. Att cykla är jävligt coolt i vårt område, jag har börjat förstå att det är lite av en statussymbol bland kidsen. Och det är så himla fint. Ingen blir gladare än jag av att se tre tjejer med slöja fara fram på sina röda cyklar, jävlar va de kan cykla snabbt alltså – de är helt orädda och jag blir varm i hjärtat av att se hur de tar för sig. Att de får växa upp här där en sådan sak inte är det minsta konstig eller fel. Tjejerna här i vårt område är lika tuffa som killarna och de leker ihop vad jag kan se. Det är sällan jag ser tjejerna dra sig undan för sig själva och göra något eget. Det gör mig väldigt glad. Glad åt att de lär varandra cykla och skjutsar de mindre som inte lärt sig ännu.

Däremot kan jag bli lite upprörd över att INGEN av dem har cykelhjälm, för mig är det helt knäppt med tanke på hur vilt cyklandet går till. Jag ser ju att de cyklar omkull ibland. Det stör mig att det knappt är några föräldrar ute som har uppsikt över barnen men jag antar att de äldre tar ansvar för de yngre, men cykelhjälm alltså. Det tycker jag är jobbigt att se. Jonas däremot tycker inte det spelar någon roll eftersom det inte kör några bilar i vårt område (ska han säga, när han var barn cyklade han in i en stillastående lastbil och det var en jävla tur att han hade hjälm).

Jag menar att det inte ska vara avsaknaden av biltrafik som avgör utan att hjälmen ska vara en självklarhet i själva cyklandet. Lär man sig att det inte är farligt att cykla utan cykelhjälm borde det inte vara någon mening med att ha det senare. Nu ska jag inte säga för mycket eftersom jag själv inte har någon hjälm för tillfället. Men ändå.

Nu snurrade jag iväg i tankarna lite där. Åter till själva cyklandet. Det är coolt och tufft att kunna cykla här, cykelracen i sig stör mig inte direkt om det inte varit för att det som är ännu coolare än att ha en cykel är att ha en cykel med ringklocka. Den ringklockan ska plingas med HELA tiden. Det är faktiskt vanisnnigt irriterande om du sitter på balkongen för att läsa och dricka te. För mig är det störande men jag har fått lära mig att koppla bort det och inte välja att störa mig på det. Jonas däremot drar en djup lycklig suck och NJUTER av oljudet. Ju högre desto mer bevis på hur lyckliga barnen är och hur roligt de har.

Innan när jag satt och åt frukost och njöt av tystnaden barnen lämnar efter sig när de går till skolan kom det förbi ett barn. Ett barn som fått en visselpipa hen blåste i med varje andetag. Lyckligtvis gick hen in efter en stund och tysnaden la sig. Men jag hade redan stört mig, irriterat funderat på vemfan som ger ett barn en jävla visselpipa och VARFÖR det var så roligt att blåsa i den trots att ingen annan var i närheten för att höra (förutom jag då). Samtidigt kunde jag riktigt se framför mig hur Jonas skulle reagerat. Den där djupa och lyckliga sucken, det nostalgiska i blicken och friden han skulle utstråla. Att det är liv och rörelse runt omkring gör honom glad och avslappnad. Han hade tänkt på hur roligt det var när han själv var liten och hade fått en visselpipa. Sen hade han sett hur irriterad jag var och gjort det ännu tydligare vilken tråkig surkärring jag är som inte unnar barnen någon som helst glädje i livet (OBS, min tolkning). Visst, jag bor mycket hellre här där det är liv och rörelse än i ett område där barn ska akta sig och respektera de vuxna genom att hålla nivån nere. Jag tycker också att barnen ska få leka och ha roligt – men fan va jag hade velat ha en balkong på andra sidan lägenheten istället. Men nu är det inte så och här sitter jag i regnet.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s