Sen sist

Det har ju hänt en hel del i juli för min del. Det började med mitt nya jobb som jag bara hann vara på i två veckor innan jag fick en blindtarmsinflammation. Det började som en smygande smärta i magen som jag först trodde var magkatarr efter allt med konkurs, sjuk pappa, stressad pojkvän och allt så jag käkade Omaprezol, låg på soffan fredag till söndag och vilade men den jädra värken försvann inte. På måndagen kände jag mig ändå bättre och gick till jobbet utan problem men på eftermiddagen när jag kom hem fick jag riktigt, riktigt ont. Sådär störigt ont att man tar en ipren och försöker somna. På kvällen käkade vi lite men jag fick ännu mer ont. Det var första kvällen det gjorde ont att ligga ner hur jag än gjorde, innan hade det gått bra att ligga på magen men nu gjorde alltså allt ont. Jag tog ändå ingen ny Ipren för jag är en sån tjurig “jag lider hellre och känner att jag lever”-person. Jag lyckades ändå somna men vaknade klockan 05 av att det fortfarande gjorde precis lika ont som innan om inte värre. Kröp ihop i någon slags stående fosterställning, försökte andas djupt och grät bittert och ynkligt. Jonas vaknade efter en stund och tröstade mig, nu var jag riktigt orolig över mitt mesiga psyke som tydligen inte klarar av minsta lilla förändring utan att utveckla magkatarr (trodde alltså fortfarande att det var magkatarr öven om värken inte satt uppe i revbenen) eftersom jag varken var illamående eller hade feber. Jag började oroa mig för magsår eller kronisk magkatarr och tyckte jag var en himla tönt som utvecklat en sån känslig mage (att slita järnet på en konkursutförsäljning, se sin pappa svimma av efter en hostattack ett år efter han nästan dött i annan sjukdom samt i allt det stötta en stressad sambo som inte kan tänka på något förutom c-uppsats och i det organisera och planera vardagen för att den ska flyta så smidigt som möjligt för honom samtidigt man funderar på vafan man ska göra i höst, vad man ska studera på universitetet och hurfan man ska fixa bostad i Stockholm om helst ett halvår och helst komma på vem man är under tiden och dricker massa vin och äter gott verkar visst inte ha varit anledning nog för mig. Nu i efterhand vet jag ju att jag är stressad och behöver stöd fram till en viss punkt, får jag då inte det biter jag ihop hårt och slår bort allt och ger mig fan på att klara mig själv.).

Efter 45 minuter av “det gör så ont och det är så jobbigt jag skulle vrida nacken av en katt bara smärtan försvann”, min nya grad för hur ont något gör eftersom katter är det finaste husdjuret jag vet, kapitulerade jag och ringde 1177 och kom fram direkt. Grät och gnydde fram mina symtom och fick jättefint stöd av sjuksköterskan som tyckte att jag skulle åka in till akuten direkt så att jag iaf kunde få lite ordentlig smärtlindring direkt istället för att vänta till 08 och boka tid på vårdcentralen. Jag fick nummer till någon sjuktaxi som bara kostade 80 kronor. Tjugo över sex blev vi hämtade utanför och körda till sjukhuset. Jag blev inropad ganska fort på akuten och fick ett eget rum.

Ganska snabbt ville de ha ett blodprov och det var första gången jag lämnade det, på senare år har jag utvecklat någon skräck för nålar och stick så jag fick andas djuuuupt och titta åt andra hållet. Läskigt men det gick bra! Jag började dock bli vansinnigt hungrig vilket inte gjorde smärtan i magen bättre, när jag äntligen fick träffa läkare så fick jag fortfarande inte äta. De ställde massa frågor men mitt enda symtom var fortfarande bara vansinnig smärta i magen. De kände och klämde på magen och frågade hur ont olika saker gjorde och jag försökte jämföra men var visst inte så tydlig förrän jag sa “Det gör inte lika ont som på andra stället, nu vill jag inte klippa till dig på samma sätt”. Min läkare tyckte inte det var så kul, oh well.

Eftersom jag inte riktigt hade några symtom som tydde på blindtarm blev jag skickad till kvinnokliniken för gynundersökning, inte så jävla festligt och något jag gärna undviker så gott det går. Jag fick komma till en manlig läkare och när jag sa att jag tycker inte detta är så himla kul svarade han “Det tycker inte jag heller men jag har bara tre dagar kvar!”, frågade om han gick på semester sen men då svarade han “Ja.. Det kan man säga”. JamenGUDvaroligtatthöravälkommenattgrävaiminfittabara!

Jag var redan så trött och ynklig så jag grät oavbrutet under hela undersökningen så han var tvungen att fråga om jag grät för att något gjorde ont medan jag bara “Nä var inte så beredd på att hamna här bara”. Han kunde i alla fall konstatera att det inte var något fel på mina genetalier och jag skickades tillbaka till akuten. Där fick jag vänta i en timme innan läkaren kom tillbaka. De föreslog att jag skulle åka hem och komma tillbaka till akuten imorgon runt 09 på morgonen. Jag kunde också välja att läggas in över natten. Just då ville jag bara hem så jag kunde få äta något men läkaren försvann då igen och kom tillbaka efter att ha talat med en “mer erfaren läkare” som bestämde att jag skulle läggas in omedelbums. Efter en stund blev jag hämtad i rullstol och körd till Avdelning 11, kirurgen.

IMG_1008 IMG_1009

Där fick jag fina sjuksköterskan M som blev förbannad över att jag inte fått något dropp på akuten, jag fick en säng i ett stort och fint rum med träd utanför fönstren och droppen kopplades in. Fortfarande ingen mat. Jag grät och grät av lågt blodsocker innan droppen kickade in och gjorde allt bra igen. Mer nålar och mer blodprov men nu var jag så trött att jag inte ens orkade bry mig. Tittade åt andra hållet och andades djupt. Efter en stund landade jag lite i vad som hänt och kände mig både lugn och orolig på samma gång. Eftermiddagen rullade på med olika prover och frågor. Jag fick träffa överläkaren som var en mycket charmig man, så pass charmig att han inte bedömde att jag skulle opereras eftersom mina värden inte var tillräckligt höga men jag hade i alla fall en infektion/inflammation i kroppen enligt proverna. Jag skulle behållas över natten med fortsatt fasta. Jag sov och fick smärtstillande av underbara sjuksköterskan J1 som var världens snällaste. Jag sov och vilade men fick mycket ont igen framåt kvällen, då bestämdes det att jag skulle skickas till röntgen för akut ultraljud inom en timme. Men ingenting hände, jag blev inte hämtad. Joel blev irriterad över att röntgen hade så mycket att göra (världens finaste sjuksköterskor återigen, som bryr sig så mycket om en att de blir arga på de andra avdelningarna) att jag fick vänta. Mer smärtstillande och känna sig liten på jorden, nya blodprov skulle tas men då det var en ny tjej som skulle läras upp råkade hon paja mitt blodkärl i armvecket så Joel fick ta över och börja sticka mig i händerna istället. Då visade det sig att jag har rullande blodkärl som flyttar på sig och är ett litet helvete att få blod ur men Joel lyckades efter några försök! Klockan 22 rullades jag iväg i rullstol utan droppställning så min egen fick jag ha med mig och köra framför mig. Kände mig som Gandalf i rullstol ungefär.

Nere på röntgen var det väldigt kallt och väldigt lugnt. Fick sitta där och vänta länge innan sjuksköterskan kom ut och släppte in ett annat par som enligt mig inte alls verkade ha speciellt ont. Just då började mitt smärtstillande släppa och vi var där nere helt ensamma och kallt som fan var det. Jag började få väldigt, väldigt ont och blev väldigt, väldigt trött och arg. Dels över att ha fått vänta så länge och sen behöva vänta ännu längre väl där och utan alarm-knapp. Till slut fick jag en brits så jag kunde ligga ner i alla fall. Jonas masserade mitt ansikte så jag somnade till slut i 20 min bara för att sedan väckas av sjuksköterskan som berättade att de fått in ett trauma och att hon skulle vara borta minst en timme till. Hon tyckte att vi kunde ta oss tillbaka till vår avdelning själva eftersom hon behövde rycka in på trauma och avdelning 11 var underbemannad. Hon ringde avdelningen och sa att vi skulle komma upp. Då hade J1 precis slutat och blev så sur att han kom och hämtade mig själv istället och hjälpte mig tillbaka till avdelningen.

Tillbaka på avdelningen fick jag tre sprutor morfin innan jag kände mig bättre. Lyckades sova en timme innan jag blev väckt klockan 00 och återigen fick hoppa i rullstolen med min droppställning och rullas iväg som en senil Gandalf.

Nu kom samma sköterska snabbare och rullade in mig till ett undersökningsrum, hon var mycket snäll och ursäktande (antar att hon hade hört mig svära över att hela hennes avdelning var inkompetent och värdelös och att jag faktiskt inte orkade vara det minsta jävla förstående för vården utan morfin) och hjälpte mig upp på britsen. Sen lämnades jag där. I en halvtimme. Hade fortfarande ont och somnade typ. När läkaren kom och ursäktade att jag fått vänta var klockan 00.30 och den följande halvtimmen var en konstant ultraljudsmisshandel. Han fullkomligt mortlade min mage utan minsta kommentar om mina flämtningar och tårar av smärta. Det var hemskt och gjorde mer ont än något annat gjort hittills. Så han grävde på en halvtimme utan resultat, “Va konstigt.. Jag hittar liksom ingenting?”, jag bara “Ledsen kan inte hjälpa dig, det enda jag kan känna igen på sånnadär bilder är bebisfötter och det är redan uteslutet av kvinnokliniken. You’re on your own.” Han tyckte inte jag var ett dugg rolig och fortsatte mosa min mage som vare den mojito innan HEUREKA! min långa och ovanligt placerade blindtarm uppenbarade sig (bara för honom dock, jag är ingen profet). Han konstaterade att han såg en inflammerad blindtarm. Jag frågade om jag hade blindtarmsinflammation men då förklarade han att han bara säger vad han ser, det är överläkaren som ställer diagnos. JAHA JAG KANSKE HAR GALLSTEN!?. Herregud jag var så trött på hela röntgenavdelningen då och var bara glad att komma därifrån, tillbaka till värmen och omtanken på kirurgen. Mer morfin och sen somnade jag trots snarkande roomie efter en sjukt lång dag.

Klockan 07 dagen efter väcktes jag med instruktionen att duscha och tvätta håret i tvål för jag skulle på operation 07.30. Det var väldigt skönt för då hade jag inte ens tid att bli orolig över operation och att bli sövd. Mer blodprov, vägning, febertermometer och nagellackremover (Ja det är mina egna naglar <3) och en dusch senare rullades jag iväg till operation. Där fick jag en läcker mössa att ha håret i och fick ligga och vänta en stund, träffade lite olika sjuksköterskor som alla var pigga och glada. Började bli lite orolig över att bli sövd men alla var snälla och lugnande. Det är klart det är läskigare för mig som aldrig ens varit på akuten förut men att folk blir sövda varje dag utan problem.

Jag rullades in i operationssalen och fick träffa narkosläkaren, jag började bli orolig men skämtade lite och sa att “Ja nu är det väl lite sent att ångra sig..” de skrattade och höll med även om de faktiskt sa att det var upp till mig om jag inte ville detta. Då kändes det faktiskt bättre och fick tillbaka lite känsla av kontroll över min egen kropp som jag inte känt på några dagar. Vi kör! Narkosläkaren förklarade att jag skulle få samma preparatblandning som Michael Jackson druckit till frukost (är det bra eller dåligt? undrade jag), och att jag skulle bli varm och tung i kroppen, få smaken av grillchips i munnen och sen somna. Berättade då om när Jonas blev sövd på sin senaste knäoperation och att han hade fått väldigt väldigt ont innan han slocknade. Läkaren förklarade att detta var ett annat preparat som inte gör ont alls. Score!

Först fick jag andas i en syrgasmask och det gick väl sådär för då började jag bli rädd. Jag vet inte exakt vad det var jag var rädd av, jag antar att det grundade i att jag oftast har väldigt mycket kontroll över mig själv och mitt liv och tycker om att veta vad som ska ske. Här hade jag ingen aning och det var en för mig helt främmande situation. Jag var nog också rädd för att aldrig vakna igen. Att något skulle gå fel under operationen och att jag skulle få men för livet likt dom Aftonbladet sätter på löpsedlar, eller stackars starka Enarmade Banditen. Hela situationen skrämde mig helt enkelt och de där djupa andetagen i syrgasmask gick inget vidare. Jag började undra om de kanske egentligen skulle söva mig med den och allt snack om Michael Jackson bara var lögn men så sa läkaren att “Nu kommer jag sätta in sövande på dig.” Började gråta och kände mig helt hjälplös men sköterskan kramade min hand och klappade mig lugnande på huvudet hela tiden och tittade snällt på mig. Herregud all den kärlek och omtanke jag mötte där på sjukhuset alltså. Önskar alla som söker vård blir bemötta så fint som jag blev. Sen kom den där varma tunga känslan som läkaren hade pratat om och den var helt ärligt både lugnande och det läskigaste jag varit med om. “Nu finns det INGEN återvändo” hann jag tänka innan läkaren sa “Nu sover du om 30 sekunder”. Det är det sista jag minns, antagligen slocknade jag direkt där i mitt sista panikfyllda andetag. Det är fortfarande jobbigt att tänka på och när jag är väldigt trött och håller på att somna här hemma kommer den känslan tillbaka och jag får lite panik för en stund.

Sen var det ju operation då, något jag absolut inte alls vill fantisera om eller klura på vad som kan ha hänt.
Nästa sak jag minns är en tung, konstig dröm och någon som klappar mig på kinderna och säger “Cornelia! Du är vaken nu! Operationen är över!” Jag hann tänka “Vilken operatin?” innan jag kände den, en jävlig jävla skitond smärta i magen. Helvete vad ont det gjorde. Önskar jag hade glömt hur det var att vakna men nej, det kommer nog följa med mig. Tydligen krävs det en himla massa morfin på den här kroppen för att det ska märkas och allt jag kunde säga var “AJ.. Ont.. ONT!!!”, var helt snurrig och hade superont innan jag fick någon ny smärtlindring “Tål du Paracetamol och Voltaren?”. Alltså vemfaaan förväntas kunna svara på det efter en operation? Jag bara kände WHATEVER JAG TAR VAD NI HAR BARA JAG FÅR NÅGOT NUUU. Jag fick något. Vet inte vad. “Låt detta verka en kvart så kommer det inte göra ont sen” är det sista jag minns. Sen sov jag på uppvaket. Vaknade ibland och tyckte livet var pest och somnade om. Vid 12 var jag dock vaken och fick veta att jag sovit 1,5 timme, nu Score! tyckte det var lagom och bra. Jag antar att de började operera mig lite efter åtta och att jag kom till uppvaket runt tre timmar senare. Rätt smooth ändå.

IMG_1015 IMG_1016

Halv ett blev jag hämtad av M och kom tillbaka till rum 32D och mina roomies. Smärtan var typ borta nu och jag låg mest och vilade. Pratade lite i telefon men var ändå trött. Åt en smörgås med ost som typ var det godaste jag ätit i hela mitt liv. Då hade jag gått 32 timmar utan mat. Jag gick upp på toa själv och fick yrsel när jag kom tillbaka till min säng och spydde. Om man bara har dropp i magen spyr man grön välling. M sa att jag inte skulle vara orolig, att vissa mår illa i två dagar efter operation. Oh hell no tänkte jag, inte jag. Illamående är inget jag gör. Mycket riktigt mådde jag “bra” efter det och spydde inget mer. Men jag var inte snabb och det gjorde ont att spänna musklerna i magen. Det tog lång tid att äta, jag åt inte mycket och jag var trött.

Efter några timmar började jag känna att det gjorde väldigt ont att andas och detta tog fina Johanna direkt på allvar och läkaren ordinerade nya tester, de tog t o m EKG och J2 var mycket noga med att det bara var en extra koll och att jag inte hade något att vara orolig över, att det bara var läkaren som var mycket noga med att utesluta allt. De hade redan kollat mina värden och jag syresatte blodet helt som jag skulle. Så jag låg där och skojade med Frida och den andra undersköterskan som skulle göra EKGt, de var så himla roliga och avslappnade och efter en stund fick de ordning på alla lappar och läste av mina hjärtslag. Då hade jag och Jonas precis sett Twin Peaks-avsnittet när de får in meddelanden från rymden på EKG. Inget sådan för mig dock.

Allt var bra och de skulle bara ta några blodprover till. Nu hade jag dock droppslangar i båda armvecken så då återstod mina händer och handleder med de rullande blodkärlen. Och det gick ju inget vidare. Det gick åt helvete faktiskt. Undersköterskan stack och stack men fick inte ut något blod. Till slut lyckades hon nog få ut lite iaf. J2 kom med en blodförtunnande spruta för att förhindra blodpropp efter operation. Jag började tycka det var jobbigtmed alla nålar nu och efter en stund kom J2 och F tillbaka med min läkare för kvällen som behövde ett bloggas-prov eller något sånt men nu hade blodkärlen gett upp helt och eftersom jag inte kunde andas utan att få ont började jag känna att jag inte kunde andas ordentligt och skräcken för att kvävas kom pang bom och blev en panikångest attack. Hyperventilerade och grät och orkade verkligen inte mer. Fick ur mig att jag gått i terapi för detta och alla tog det på allvar. Då hade jag alltså läkare, J2, F och en till sjuksköterska som hette H hos mig. De var så lugna och snälla och läkaren sa lugnt att jag visst kunde andas, att jag måste andas in genom näsan och ut genom munnen och ta det lugnt. De hjälpte mig allihop och till slut blev jag lugn igen. Kommer inte ihåg men tror hon fick blod till testerna och sen var det över. J2 gav mig en kall trasa på pannan som var superlugnande och alla sa att jag hade varit så duktig. Då var jag bara så trött och sa, “Men jag är trött på att vara duktig nu”. De förstod mig och sa att jag var duktig ändå.

På morgonen väcktes vi igen runt 07 och det var dags för dagens nya blodprov. Ny kille och jag förklarade min situation och visade mina blåmärken. Han försökte ta ur handen men det gick inte alls, han stack runt en stund men fick inte något blod. Vid det här laget var jag rätt bitter på mina blodkärl och han sa att han skulle komma tillbaka efter frukost. Så vid frukost gick jag själv ut i korridoren och hämtade min bricka och gick tillbaka till rummet. Det gick inte fort direkt. Sen satt jag upp och läste en stund, läkaren hade sagt att det var viktigt att jag andades djupt för att få igång lungorna som antagligen var lite ihoptryckta efter operationen och att jag skulle sitta upp så mycket som möjligt för att undvika lunginflammation. Killen kom tillbaka och jag tyckte det kändes bäst att lägga mig ner men pang kom smärtan över lungorna igen tillsammans med minnena från kvällen före så det gick åt helvete men utan panik denna gången. J2 kom in och var världens snällaste och sa att hon skulle se om jag inte kunde slippa fler blodprov eftersom jag tyckte det var så jobbigt och de hade tagit så många tester igår. Sån tur hade jag dock inte och hon kom tillbaka efter en stund men sa att nu skulle hon själv ta proven. Det gick hur bra som helst, hon är verkligen världens bästa.

IMG_1019 IMG_1025

Tvätta håret med tvål och låt det torka i operationsmössa för denna look.

Efter lunch rullade tiden på och jag satt upp, vilade lite, pratade en del med mina roomies, tog en sväng ut i korridoren efter att ha pratat med sjukgymnasten som sa att det var viktigt att jag sträckte på mig så mycket som möjligt när jag var uppe så att såren läkte rätt.

På eftermiddagen sov jag en stund och väcktes av överläkaren L som jag träffade först. Han undrade vad jag gjorde kvar där och tyckte jag skulle åka hem. Hade inte så mycket att säga emot och visste ju att man mår bättre bara man kommer hem. Ändå kändes det lite tidigt men då blir jag ju alltid lite tjurig och kände att “Nej nej, ska det vara så så åker jag väl hem då”. Johanna hade slutat för dagen och en annan sjuksköterska ordnade med min utskrivning. Frida bytte mina förband vilket var lite läskigt för jag var öm på magen och glömde att andas djupt men hon hjälpte mig och till slut gick det bra.

Jonas kom och hämtade mig och så gick vi hela vägen till entrén, det tog rätt lång tid och det var jobbigt men till slut kom vi fram och därifrån tog vi en taxi hem.

Dagen efter fick jag blombud från fina VERA, så himla fint av dem!
IMG_1031

Idag är det två veckor sen operation och imorgon ska jag ta bort mina förband från stygnen som ska läka in i kroppen av sig själva. Det känns ganska läskigt för jag är rädd att något ska ha blivit fel på något vis. Är inte så orolig för ärren i sig men ja, det känns ändå lite läskigt. Samtidigt ska det bli skönt att slippa dem.  Det är alltså vad som har hänt på sista tiden! I måndags fyllde jag år och firade här i Norrköping med Jonas, mamma, Thilda, mormor och morfar. De åkte hem tidigare idag och nu är det dags för mig att röja undan disk och lite sånt. Sen blir det de sista tre avsnitten Sex And The City!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s