Det där med färg, matchning, mat, bilder och barn (eller min långsamma förvandling till Barbra Streisand)

Jag börjar bli mer och mer ytlig med småsaker. Typ viktigt att matcha färger och att saker ska ge ett lugnt och harmoniskt intryck för ögat. Hatar stressiga saker.

Egentligen tror jag att allt började med våra nya sängkläder från Beach House eller kanske lite tidigare när vi färgsorterade ena bokhyllan.. Sen förvärrades det när jag började jobba på VERA och det liksom blev mitt jobb. Jag har på riktigt valt färg på porslinet jag köpt hem efter vilken färg det är på maten vi äter mest. Drömmer om en ny lasagneform från Bruka Design som kommer matcha lasagnen. Just nu väljer jag mellan röd, rosa eller turkos. Det sorgliga med denna nya mani är att den spridit sig till barn. Sort of. Jag gillar verkligen inte det här moderna barnmodet med starka färger och mönster (läs: Lady Dahmer). Jag förstår att andra gör det och barn ska vara barn och starka lila och gröna och gula färger kan vara ett sätt att gå ifrån de traditionella barnfärgerna. Men alltså jag tycker det sticker i ögonen och bara ser tråkigt ut. Det blir så hetskt. En limegrön mössa här och och starkt lila och rosa där. Kanske stör det mig mest för att det blir så himla himla tråkigt på bild. Vad är det för fel på vitt, marinblått och ljusgrått liksom? Det är ändå också neutrala och bra färger. Jag tycker Barnen i Bullerbyn har helt underbara färger och nyanser.

Nu pratar jag bara rent ytligt och vad som känns skönt för ögonen. Jag vill iiinte blanda mig i vad barn ska ha och inte ha för kläder eller färger på sig. Herregud den djungeln är craazeeh, ni skulle hört diskussionerna som bröt ut på vår kurs efter att vi läst “Den rosa overallen” av Fanny Ambjörnsson (finns att läsa här för den som är intresserad, vilket mina smarta och fina läsare givetvis är! (Kom ihåg att jag kan se om ni klickade på länken!)). Det Fanny konstaterar i slutet tycker jag är så galet intressant:

Exemplet med den rosa overallen visar tydligt det jag är ute efter. För Josefin blir
presenten en sorts uppvaknande, där hon blir medveten om att hennes feministiska
ställningstagande går hand i hand med viljan att passa in bland de människor som bor i
stadsdelen. På samma sätt som Milena i ett tidigare citat förklarar att de rosa kläder hon fått
kommer från släktingar på landsbygden i Sydeuropa och USA, handlar Josefins funderingar
om andra gränsdragningar och hierarkier än enbart genus. Den jämställdhetsmodell
föräldrarna jag intervjuat anammar rymmer alltså inte enbart information om synen på genus
och relationen mellan ”manligt” och ”kvinnligt”. Den är också en sorts identitetspolitisk
markering. Att sätta en knallrosa overall på en flicka riskerar således inte enbart att fungera
begränsande vad gäller kön, utan även vad gäller klass, etnicitet, plats och tid. Att välja bort
rosa blir därför också ett sätt att visa att man är en viss sorts modern, urban, svensk,
medelklass.

Nu är det väl dags att återgå till veckans kurslitteratur om kvinnor i utsatta delar av Brasilien som på 60-talet inte knöt an till sina barn för att risken att barnet ändå skulle dö var så stor. Otroligt smärtsam läsning.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s