Ta ett steg tillbaka

Detta är hemskt men jag bryr mig inte så mycket om området jag bor i. Eller snarare, människorna i området jag bor i. Jag tycker inte om att bli påmind av att jag är omgiven av hundratals människor som lever sina liv så tätt inpå mig. Fördelen med att vara omgiven av barnfamiljer är dock deras obefintliga sexliv. Alltid något!

Det finns ett barn i vår trappuppgång som väsnas väldigt mycket. Leker mycket i trapphuset, ropar på sina föräldrar från porten och leker mellan våningarna med kompisar. Dessutom busringer hen ofta på vår dörr.

Grejen med att bo bland så många andra människor är att man kan ta ett steg tillbaka. Bli lite passiv.

T.ex öppnar jag inte dörren om det plingar på när jag är ensam hemma om jag inte vet att jag väntar besök (därför är det bra att slå en signal till mig om man är utanför men ingen öppnar). Om det har hänt någon någonting finns många andra dörrar att ringa på tänker jag. Jag känner mig helt enkelt inte trygg med att öppna när jag är ensam, och oftast är det bara Hyresgästföreningen eller barnet som busringer ändå. Hyresgästföreningen vill jag dessutom inte vara med i och jag har inte ändrat mig sen senast jag råkade öppna och fick höra om hur man i Göteborg höjt hyrorna med 300 (TREHUNDRA) procent.

Allt det där är väl helt okej antar jag med för några dagar sedan började det tjuta ute i trapphuset. Det lät som klockan på hissen och jag bara orkade inte gå ut för att kolla. Det tjöt och det skreks. Det var ju barnet som fastnat i hissen. Mitt på blanka dagen. Hen skrek i panik (hen är ganska dramatisk i vanliga fall också men antar att det var befogat denna gången) och dunkade och smällde i dörren. Hen hade alltså åkt från plan 1 till bottenvåningen. När jag hörde att det var barnet orkade jag definitivt inte engagera mig. Jag vet att mamman alltid är hemma och barnet är hemma. Har dessutom räknat ut att hon är mammaledig till småsyskonet. Det tog väl en minut så var vuxna på plats och efter tre minuter var situationen löst. En stund senare fastnade hissen IGEN och jag hörde att en reparatör dök upp.

Min poäng: Det är inte mitt ansvar och jag behöver inte engagera mig om jag inte vill. I 99% av fallen löser någon annan det. Sen skulle jag självklart gripa in om jag märkte att det inte slutade tjuta osv. om ingen annan dök upp för att hjälpa till. Det är en ganska nyttig övning för mitt katastroftänkande att ta ett steg tillbaka och se att situationer löser sig utan att jag gör någonting.
Kanske var det lite bittersweet också att höra ungen skrika på sin mamma. Nu kanske hen lär sig att inte leka så mycket i trapphuset.. Dessutom tror jag att klaustrofobiker lever längre pga att de alltid tar trapporna och på så sätt får mer motion, se bara på min morfar. Världens piggaste 85-åring!

Nyss när jag stod och lagade mat började en bil tuta. Ingen larm men singalhornet. Och det slutade inte. Gång på gång ljöd det och nu när jag skriver är klockan faktiskt efter 20. Jag ANTAR att några av alla barn i området här höll på att nattas. I alla fall. Irriterande som fan och det tutade och tutade och tutade. Olika långa och korta signaler.
Jag tänker: Det är månadsskifte och någon som flyttar med bil kommer inte ut/in genom bommen.
Någon av tonåringarna har fått moped och bestämmer sig för att tuta på sin kompis som ska komma ut.
Någon har FASTNAT inne i sin bil och kommer inte ut?
Någon har ett ärende till någon i något av husen men orkar inte kliva ur bilen utan tutar för att visa att hen är här nu.
Någon har lämnat ett barn ensam i bilen som tycker det är jättekul att tuta.
Oavsett: Inte mitt jävla problem.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s