Varför jag tycker att Moana är så himla bra

Varning, följande text innehåller spoilers av Disneys film Moana (Vaiana) från 2016. 

fwb_moana-evergreen_20170117

Sedan Moana kom ut har jag sett den tre gånger och lyssnat in musiken så himla mycket att jag nu börjar bli smått snurrig i huvudet av alla mina egna tolkningar och analyser så jag måste skriva ner dem här. Både för mig själv och för att andra kanske kan läsa och sedan se något i filmen de inte sett förut. Som ni kommer märka strax tycker jag detta är Disneys mest viktiga och allra starkaste film hittills men jag är rädd att den inte kommer gå hem så bra hos vita barn i Sverige eftersom de är så vana vid att speglas i många filmer. Exempelvis så har Frozen, Brave och Tangled bara vita huvudkaraktärer. Lilo & Stitch, Princess and the Frog och Pocahontas har färgade huvudkaraktärer, vilka filmer har blivit stora i Sverige? Däremot bör det tilläggas att det VERKLIGEN är bra att det kommit en film som inte bara speglar vita barn!

I texten nedan kommer jag försöka visa hur jag ser på filmens teman om att hitta vem man är, följa sin väg och spelen mellan yta och insida.

null

Strong female lead
Största anledningen till att jag tycker Moana är så fantastisk är för att det är Disneys första film som bara fokuserar en ensam kvinnlig huvudroll, hon har inte ens några syskon. Den introducerar inte heller ett love interest längs vägen utan istället är det halvguden Maui som blir en medhjälpare och kompis. Men inte ens han är med hela vägen, i slutet är det Moana själv som räknar ut hur saker och ting ligger till, inser sin egen styrka och att hon ensam tagit sig hela vägen fram till Te’Fiti. Detta gör hon dessutom utan sin animal side kick Pua som faktiskt glöms/lämnas kvar på Motunui, istället har hon hönan Heihei som egentligen inte duger till någonting.

Medvetenhet och tilltal
Jag gillar också att filmen är så självmedveten och dessutom bryter the fourth wall genom skurken Tamatoa som både tittar in i “kameran” och pratar med tittaren, “Look it up!” i sin sång Shiny. Jag kommer återkomma till Tamatoa och Shiny senare.

Maui kallar Moana för en prinsessa men hon håller inte med honom, kanske som vissa dryga små barn skulle påstå att Moana inte är en riktig prinsessa eftersom hon inte är vit och lever i Europa, men redan där har Maui ett motargument: Moana är hövdingens dotter, hon har en kjol och hon har en animal side kick, alltså är hon en prinsessa. Tittar vi tillbaka på Disneys prinsessor har alla just detta gemensamt (förutom Jasmine då som bär byxor men ni fattar). Så även här följer filmen sitt eget budskap om att veta vem man är och vad man kommer ifrån.

Klyvning mellan Motunui och havet 
I början av filmen är havet och ön två skilda världar som inte är förenliga vilket har lett till en klyvning i Moana som känner en längtan till havet (inte olikt Ariel som längtade upp på land) och har gjort sedan hon var liten. Redan i första låten sjunger hon som liten “I wanna see”, vilket jag också hör som ett litet barn med ett begränsat ordförråd som säger “I wanna sea”, jag vill hav.

MoanaBaby

Moanas längtan till havet leder till en ansträngd relation till sin pappa som vill att hon ska hålla sig borta från havet (som Ariel ska hålla sig borta från ytan) och stanna på ön som behöver henne som kommande hövning. Pappan är här traditionen och det trygga som inte vill utmanas eller vidga sina vyer. Ön de lever på fiskar inom revet och ger sig aldrig längre ut än så. På ön finns allt de behöver, fisk och kokosnötter. Ön är som en aldrig sinande källa som ger folket vad de behöver. Men så en dag rubbas denna harmoni av en mörkare kraft som gör palmerna sjuka och fisken försvinner. Moana inser snabbt att de nu måste ge sig ut på havet samtidigt som hennes farmor visar henne förfädernas gamla båtar, på så vis får Moana en förklaring till varför hon längtar ut till havet. Som om detta inte vore nog visar det sig att en av Gramma Talas skapelsemyter verkar vara sann och att Moana är utsedd av havet att söka upp Maui och få honom att ge tillbaka Te’Fitis hjärta. Men detta visar ju sig sedan inte vara helt som Gramma Tala sa, eftersom det ju faktiskt är Moana själv som gjort i princip hela jobbet själv och att det antagligen var havet som valde Moana för att återskapa harmoni mellan havet och öarna med hjälp av Maui.

Spel mellan yta och insida
Genom hela filmen försiggår ett spel mellan yta och insida vilket visas upp med hjälp av olika karaktärer. Gramma Tala har sedan länge lärt sig att lyssna till sitt hjärta, följa det och på så vis vet hon vem hon är. Hon försöker sedan lära Moana att göra samma sak. Detta kritiseras av krabbskurken Tamatoa som täckt sitt skal med skinande skatter och dyrbarheter. Kronan på verket är Mauis magiska hook som Tamatoa snodde från havet efter att Maui störtats från himlen av Te’Ka när att han stulit Te’Fitis hjärta.

Moana-Shiny-Tamatoa

Tamatoa är självupptagen och extremt ytlig. Jag bara älskar hans sång Shiny som är helt öppet inspirerad av (och säkert en hyllning till) David Bowie. För Tamatoa är det viktiga att vara shiny. Genom att glimma och glittra är han vacker, vilket han inte var från början men efter att ha mött tatuerade Maui blev han inspirerad till att göra sig själv till “a work of art”. Tamatoa dissar Gramma Talas devis om att vara sig själv, Tamatoa är hellre bara shiny. Hela låten är så extremt ytlig så jag behöver nog inte förklara så mycket mer här. Men det är en riktigt bra låt som både Jonas och jag sjunger på hela tiden. Tamatoa är utan tvekan min nya favoritkaraktär och hans röst görs av Jemaine Clement från Flight of the Conchords vilket bara gör honom ännu bättre. Det är också detta nummer som bryter the fourth wall.

MOANA

Maui har även han ett eget nummer, You’re welcome. Till skillnad från Gramma Tala som tycker insidan är viktigast och Tamatoa som tycker en vacker yta är grejen så mäter Maui sig själv och sitt värde i sina stordåd och vad han åstadkommit för människorna med hjälp av sin magiska hook han fick av gudarna efter att ha blivit slängd i havet av sina människoföräldrar. Han har alltså ägnat sitt liv som halvgud åt att göra saker som gör människor glada så att de ska älska honom, så som hans föräldrar inte älskade honom. Jag tycker om att det finns mycket fint djup i Maui men jag gillar också att det inte tar över för mycket från Moanas inre resa. I början är han ytlig och självsäker men Maui har svårt att se sitt eget värde utan sin hook och när den går sönder försvinner också hans självförtroende men Moana hjälper honom att inse sitt eget värde i sig själv utan hook och stordåd.

Moana-Teka-lava-monsterTe_Fiti_(Moana_-_2016)

I slutet när det visar sig att monstret Te’Ka faktiskt varit Te’Fiti hela tiden visar filmen också att insidan inte alltid speglas av utsidan. Utan sitt hjärta har Te’Fiti blivit en ond kraft trots att hon egentligen är en god livgivande naturkraft. När Moana förstår hur allt ligger till säger hon “They have stolen the heart from inside you but this does not define you. This is not who you are, you know who you are.” När Te’Fiti får tillbaka sitt hjärta lever havet och naturen upp igen och harmonin återupprättas. Det är inte svårt att se kopplingarna till hur människan utnyttjar jordens resurser och skapar ett ödeläggande monster i form av naturkatastrofer…

moana1-thumb_43f95a2fa7a5641a5245a18d663be69b4c013d1db9db976e_hq

We know the way
Nu ska jag försöka knyta ihop detta när jag kommit fram till den stora finalen och filmens starkaste budskap. Som jag tidigare sagt handlar Moana om att hitta sin väg, vem man är och vad man kommer ifrån. Då kan man följa sitt kall. Detta etableras redan i början av filmen när Moana får se förfädernas skepp och får en glimt av hennes folks förflutna som voyagers (ett av mina favoritord på engelska så jag tänker inte översätta det). I sången We know the way sjunger de om hur de far över haven, döper stjärnorna de ser, navigerar efter dem och på så vis alltid vet vart de ska och vart de kommer ifrån. De sjunger också “We are explorers reading every sign, we tell the stories of our elders in a never ending chain”, men Moana känner ju inte till sitt ursprung så alltså måste berättelsekedjan ha brutits (det var när Maui tog Te’Fitis hjärta men det är inte relevant här) och historierna gått förlorade. Hennes folk har glömt vilka de är och vart de kommer ifrån. Detta ser jag som en kommentar till att känna till sin historia för att kunna veta vem man är. Men det går också att sätta i ett större perspektiv och som en kommentar till idag när fascistiska vindar åter blåser runt om i världen, att människan snabbt glömmer och att historier därför upprepar sig. Genom att känna till historien kan vi förstå får samtid, vilka vi är och varför.

Att finna sin egen röst och göra den hörd
Moanas förfäder var modiga äventyrare som inte skrämdes av havet, de levde i harmoni med dess olika skepnader och visste alltid vart de kom ifrån, därför kunde de söka sig långt hemifrån. Detta är alltså egentligen samma resa Moana ger sig ut på, både fysiskt och mentalt. Men för att detta ska gå måste hon lära sig att det hon sett som en klyvning i sig, ansvaret för sitt folk OCH längtan till havet, i själva verket är vem hon är i förhållande till sina förfäder och familj. Denna insikt når hon ute på havet, när Maui gett sig av och hon fått besök av sin farmors och förfädernas andar. Hennes farmor hjälper henne att inse att hon älskar både havet och sitt folk och att det ena inte behöver utesluta det andra, i Moana kan ö och hav återförenas. Gramma Tala hjälper henne också att lyssna till rösten inom sig som säger att hon kommit för långt för att ge upp nu. Detta är alltså efter att Moana avsagt sig att vara havets utsedda och har kastat Te’Fitis hjärta tillbaka ner i djupet. Någonstans där inser hon dock hur långt hon har kommit helt på egen hand, genom att vara en flicka som älskar både sitt folk och havet och att hon härstammar från upptäckare. Ute på havet i natten lär hon sig till slut att lyssna på sin inre röst och finna styrkan i sig själv genom att förstå vad hon kommer ifrån och bär med sig. När hon inser att det inte är någonting utom henne som kallar utan att kallet kommer inifrån börjar jag alltid gråta som en gnu. Alltså varje gång. Det är så starkt:

I am a girl who loves my island
And the girl who loves the sea, it calls me
I am the daughter of the village chief
We are descended from voyagers
Who found their way across the world
They call me

I’ve delivered us to where we are
I have journeyed farther
I am everything I’ve learned and more
Still it calls me

And the call isn’t out there at all
It’s inside me
It’s like the tide
Always falling and rising
I will carry you here in my heart
You’ll remind me
That come what may
I know the way
I am Moana!

91b7909ad64c725eecc31bba094ac15f8796e4cb_hq

Just DÄRFÖR tycker jag att Moana är så viktig, för det är en film som låter huvudkaraktären inse sin egen styrka och så explicit uttala just den styrkan. Moana hör sin inre röst, lyssnar till sin inre röst och kan på så vis göra sin röst hörd. Både för sig själv, tittaren och traditionen som vill låsa henne till det trygga livet på ön. Detta klingar fint ihop med vad bell hooks sagt om vad som kallas Coming to voice:

When we dare to speak in a liberatory voice, we threaten even those who may initially claim to want our words. In the act of overcoming our fear of speech, of being seen as threatening, in the process of learning to speak as subjects, we participate in the global struggle to end domination. When we end our silence, when we speak in a liberated voice, our words connect us with anyone, anywhere who lives in silence. Feminist focus on women finding a voice, on the silence of black women, of women of color, has led to increased interest in our words. This is an important historical moment. We are both speaking of our own volition, out of our commitment to justice, to revolutionary struggle to end domination, and simultaneously called to speak, “invited” to share our words.

 

 

Jag tror vi slutar där.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s