Premiärmilen

Nu har det gått fyra dagar sedan jag sprang så för att inte glömma hur loppet kändes tänkte jag att jag skulle försöka skriva någon slags sammanfattning eller utvärdering.

På morgonen käkade jag en halv acai-bowl, två mackor på mormors hälsobröd som jag bakar själv, ett ägg och te. Det var väl ungefär 2 timmar före start. Det roliga är att jag ställde klockan noga kvällen före men vaknade av mig själv, katterna och Jonas tio minuter efter larmet skulle startat. Då kom jag på att jag har Läggdags-funktionen avstängd på helgerna vilket jag hade glömt när jag ställde klockan. Vi pratade ändå om hur hemskt det skulle bli om jag försov mig, jag som aldrig försover mig. Så det kunde gått illa, katterna var märkligt nog lugna också. De brukar annars hålla hov från 06.30.

Vid spärrarna på Universitetet mötte Jonas och jag upp Clara som också skulle springa. Jag gick inom Södra huset och nervositetskissade innan vi gick till startområdet. Där checkade vi läget och kände in stämningen. Jonas tog min väska men Clara lämnade in sin och sen gick vi upp mot starten där gruppen före oss gjorde sig redo. Vi ställde oss en bit bort och tittade på innan vi själva ställde oss på plats och började värma upp.

När starten gick tog jag det lugnt, det märktes också att Premiärmilen är ett lopp med mer vana löpare eftersom ingen hetsade iväg. Kilometer 1-3 rullade på bra, vi fick regn över oss men då fällde jag upp min luva och det är alltid lite mysigt för man känner sig som ett springande tält. Strax efter kilometer två ökade jag takten lite. Jag sprang ganska länge innan jag satte igång musiken, tror inte jag startade den förrän efter 3 kilometer. I början är det alltid härligt att komma in i stämningen och bara lyssna på alla andras andetag. Förutom att jag hade en flåsande man i nacken som från 1 km lät som om han var redo att ge upp.

När vi sprang på cykelvägen över fältet bakom Naturhistoriska mötte vi en skum kille som jag ser i tunnelbanan och på universitetet ibland. Han är extremt ofräsch och obehaglig, han har en himla märklig utstrålning. Han gick mitt i cykelvägen, mot strömmen av löpare och filmade med sin mobil och mötte alla med en blick som om vi var dumma i huvudet och att han stod över oss alla i intelligens. Fattar inte vad hans problem är. Han gör likadant i tunnelbanan, minus filmandet.

Hur som helst. När vi kom ut till 4H-gården startade jag musiken runt 4 km och började känna att nu var det ju ändå en bit kvar ändå. Men jag höll modet uppe och sprang på i ett jämt tempo. Det var inte så mycket folk runt mig, det var t o m glest. Herregud, kommer aldrig satsa på att springa Tjejmilen med hopp om en vettig tid igen. Det är trångt som i passet där hjorden springer över Mufasa i The Lion King. Minus tempot då. Vissa gnuer går andra lunkar andra springer.

Tillbaka till Premiärmilen. Jag lyssnade på Hamilton-soundtracket från början och var under hela resterande loppet smått impad av hur perfekt musiken timade med vilket humör jag var på. Jag mimade och dansade med armarna lite från och till och så lyckades jag hålla peppen uppe hela tiden.

Vid 5 km insåg jag att jag faktiskt höll en stabil takt och sprang in på 30:46. Efter 5 km flöt det på bra och jag kunde hålla uppe tempot. Jag visste att det skulle komma ett backigt parti vid 8 km men när det väl dök upp hade jag kraft kvar och tog backarna utan problem. Förstod inte vad alla ojade sig över. Sista backen på Tjejmilen är tusen gånger värre tycker jag. Många gick hur som helst och därför kändes det extra bra att kunna springa upp, även om tekniken kanske inte var den allra bästa. Men jag var inne i ett flow och var så himla GLAD över hur bra allt kändes och efter backarna insåg jag att herregud lopppet är ju snart SLUT. Så har jag aldrig känt mellan 8-10 km innan, då har jag bara varit helt slut och fått kämpa för att inte börja gå. 8-10 km gick hur bra som helst och det var t o m roligt. När vi började närma oss mål kände jag att jag skulle ha krafter kvar att trycka på lite extra på upploppet även om jag inte orkade höja farten km 9-10. När jag sprang på upploppet såg jag Jonas som stod och hejade och jag tryckte på. Det gick nog inte så snabbt egentligen men det kändes som att jag verkligen for fram. Jag klockade in på 1:00:36, slet en medalj ur en stackars pojkes hand, tog en banan och kom ut ur fållan där Jonas stod. Först då fattade att jag verkligen hade sprungit på timmen. Att jag var mindre än en minut långsammare från mitt senaste lopp i oktober. Och att formen kändes bättre än någonsin, jag fattade hur bra jag sprungit, hur min kropp burit mig hela vägen och att huvudet aldrig ville ge upp. Fattade hur styrketräningen, Almenäsintervallerna och att gå i alla rulltrappor verkligen hade gett resultat. Tiden var “sämre” men formen var bättre än där jag slutade. Då började jag gråta av glädje och lite hunger eftersom jag hade glömt att äta min banan 45 minuter före start. Det var en så fantastisk känsla att känna att jag var så mycket bättre än jag hade vågat hoppas. Att jag sprang så bra utan att jag ens tittade på klockan under loppet.

När vi kom hem var jag inte heller så trött som jag annars varit efter de andra loppen även om jag ju såklart bara tog det lugnt och vilade. Hade inte orkat göra något arbete efter om jag säger så. På kvällen firade vi med hamburgare på Flippin Burgers!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s