Varför jag tycker att Moana är så himla bra

Varning, följande text innehåller spoilers av Disneys film Moana (Vaiana) från 2016. 

fwb_moana-evergreen_20170117

Sedan Moana kom ut har jag sett den tre gånger och lyssnat in musiken så himla mycket att jag nu börjar bli smått snurrig i huvudet av alla mina egna tolkningar och analyser så jag måste skriva ner dem här. Både för mig själv och för att andra kanske kan läsa och sedan se något i filmen de inte sett förut. Som ni kommer märka strax tycker jag detta är Disneys mest viktiga och allra starkaste film hittills men jag är rädd att den inte kommer gå hem så bra hos vita barn i Sverige eftersom de är så vana vid att speglas i många filmer. Exempelvis så har Frozen, Brave och Tangled bara vita huvudkaraktärer. Lilo & Stitch, Princess and the Frog och Pocahontas har färgade huvudkaraktärer, vilka filmer har blivit stora i Sverige? Däremot bör det tilläggas att det VERKLIGEN är bra att det kommit en film som inte bara speglar vita barn!

I texten nedan kommer jag försöka visa hur jag ser på filmens teman om att hitta vem man är, följa sin väg och spelen mellan yta och insida.

null

Strong female lead
Största anledningen till att jag tycker Moana är så fantastisk är för att det är Disneys första film som bara fokuserar en ensam kvinnlig huvudroll, hon har inte ens några syskon. Den introducerar inte heller ett love interest längs vägen utan istället är det halvguden Maui som blir en medhjälpare och kompis. Men inte ens han är med hela vägen, i slutet är det Moana själv som räknar ut hur saker och ting ligger till, inser sin egen styrka och att hon ensam tagit sig hela vägen fram till Te’Fiti. Detta gör hon dessutom utan sin animal side kick Pua som faktiskt glöms/lämnas kvar på Motunui, istället har hon hönan Heihei som egentligen inte duger till någonting.

Medvetenhet och tilltal
Jag gillar också att filmen är så självmedveten och dessutom bryter the fourth wall genom skurken Tamatoa som både tittar in i “kameran” och pratar med tittaren, “Look it up!” i sin sång Shiny. Jag kommer återkomma till Tamatoa och Shiny senare.

Maui kallar Moana för en prinsessa men hon håller inte med honom, kanske som vissa dryga små barn skulle påstå att Moana inte är en riktig prinsessa eftersom hon inte är vit och lever i Europa, men redan där har Maui ett motargument: Moana är hövdingens dotter, hon har en kjol och hon har en animal side kick, alltså är hon en prinsessa. Tittar vi tillbaka på Disneys prinsessor har alla just detta gemensamt (förutom Jasmine då som bär byxor men ni fattar). Så även här följer filmen sitt eget budskap om att veta vem man är och vad man kommer ifrån.

Klyvning mellan Motunui och havet 
I början av filmen är havet och ön två skilda världar som inte är förenliga vilket har lett till en klyvning i Moana som känner en längtan till havet (inte olikt Ariel som längtade upp på land) och har gjort sedan hon var liten. Redan i första låten sjunger hon som liten “I wanna see”, vilket jag också hör som ett litet barn med ett begränsat ordförråd som säger “I wanna sea”, jag vill hav.

MoanaBaby

Moanas längtan till havet leder till en ansträngd relation till sin pappa som vill att hon ska hålla sig borta från havet (som Ariel ska hålla sig borta från ytan) och stanna på ön som behöver henne som kommande hövning. Pappan är här traditionen och det trygga som inte vill utmanas eller vidga sina vyer. Ön de lever på fiskar inom revet och ger sig aldrig längre ut än så. På ön finns allt de behöver, fisk och kokosnötter. Ön är som en aldrig sinande källa som ger folket vad de behöver. Men så en dag rubbas denna harmoni av en mörkare kraft som gör palmerna sjuka och fisken försvinner. Moana inser snabbt att de nu måste ge sig ut på havet samtidigt som hennes farmor visar henne förfädernas gamla båtar, på så vis får Moana en förklaring till varför hon längtar ut till havet. Som om detta inte vore nog visar det sig att en av Gramma Talas skapelsemyter verkar vara sann och att Moana är utsedd av havet att söka upp Maui och få honom att ge tillbaka Te’Fitis hjärta. Men detta visar ju sig sedan inte vara helt som Gramma Tala sa, eftersom det ju faktiskt är Moana själv som gjort i princip hela jobbet själv och att det antagligen var havet som valde Moana för att återskapa harmoni mellan havet och öarna med hjälp av Maui.

Spel mellan yta och insida
Genom hela filmen försiggår ett spel mellan yta och insida vilket visas upp med hjälp av olika karaktärer. Gramma Tala har sedan länge lärt sig att lyssna till sitt hjärta, följa det och på så vis vet hon vem hon är. Hon försöker sedan lära Moana att göra samma sak. Detta kritiseras av krabbskurken Tamatoa som täckt sitt skal med skinande skatter och dyrbarheter. Kronan på verket är Mauis magiska hook som Tamatoa snodde från havet efter att Maui störtats från himlen av Te’Ka när att han stulit Te’Fitis hjärta.

Moana-Shiny-Tamatoa

Tamatoa är självupptagen och extremt ytlig. Jag bara älskar hans sång Shiny som är helt öppet inspirerad av (och säkert en hyllning till) David Bowie. För Tamatoa är det viktiga att vara shiny. Genom att glimma och glittra är han vacker, vilket han inte var från början men efter att ha mött tatuerade Maui blev han inspirerad till att göra sig själv till “a work of art”. Tamatoa dissar Gramma Talas devis om att vara sig själv, Tamatoa är hellre bara shiny. Hela låten är så extremt ytlig så jag behöver nog inte förklara så mycket mer här. Men det är en riktigt bra låt som både Jonas och jag sjunger på hela tiden. Tamatoa är utan tvekan min nya favoritkaraktär och hans röst görs av Jemaine Clement från Flight of the Conchords vilket bara gör honom ännu bättre. Det är också detta nummer som bryter the fourth wall.

MOANA

Maui har även han ett eget nummer, You’re welcome. Till skillnad från Gramma Tala som tycker insidan är viktigast och Tamatoa som tycker en vacker yta är grejen så mäter Maui sig själv och sitt värde i sina stordåd och vad han åstadkommit för människorna med hjälp av sin magiska hook han fick av gudarna efter att ha blivit slängd i havet av sina människoföräldrar. Han har alltså ägnat sitt liv som halvgud åt att göra saker som gör människor glada så att de ska älska honom, så som hans föräldrar inte älskade honom. Jag tycker om att det finns mycket fint djup i Maui men jag gillar också att det inte tar över för mycket från Moanas inre resa. I början är han ytlig och självsäker men Maui har svårt att se sitt eget värde utan sin hook och när den går sönder försvinner också hans självförtroende men Moana hjälper honom att inse sitt eget värde i sig själv utan hook och stordåd.

Moana-Teka-lava-monsterTe_Fiti_(Moana_-_2016)

I slutet när det visar sig att monstret Te’Ka faktiskt varit Te’Fiti hela tiden visar filmen också att insidan inte alltid speglas av utsidan. Utan sitt hjärta har Te’Fiti blivit en ond kraft trots att hon egentligen är en god livgivande naturkraft. När Moana förstår hur allt ligger till säger hon “They have stolen the heart from inside you but this does not define you. This is not who you are, you know who you are.” När Te’Fiti får tillbaka sitt hjärta lever havet och naturen upp igen och harmonin återupprättas. Det är inte svårt att se kopplingarna till hur människan utnyttjar jordens resurser och skapar ett ödeläggande monster i form av naturkatastrofer…

moana1-thumb_43f95a2fa7a5641a5245a18d663be69b4c013d1db9db976e_hq

We know the way
Nu ska jag försöka knyta ihop detta när jag kommit fram till den stora finalen och filmens starkaste budskap. Som jag tidigare sagt handlar Moana om att hitta sin väg, vem man är och vad man kommer ifrån. Då kan man följa sitt kall. Detta etableras redan i början av filmen när Moana får se förfädernas skepp och får en glimt av hennes folks förflutna som voyagers (ett av mina favoritord på engelska så jag tänker inte översätta det). I sången We know the way sjunger de om hur de far över haven, döper stjärnorna de ser, navigerar efter dem och på så vis alltid vet vart de ska och vart de kommer ifrån. De sjunger också “We are explorers reading every sign, we tell the stories of our elders in a never ending chain”, men Moana känner ju inte till sitt ursprung så alltså måste berättelsekedjan ha brutits (det var när Maui tog Te’Fitis hjärta men det är inte relevant här) och historierna gått förlorade. Hennes folk har glömt vilka de är och vart de kommer ifrån. Detta ser jag som en kommentar till att känna till sin historia för att kunna veta vem man är. Men det går också att sätta i ett större perspektiv och som en kommentar till idag när fascistiska vindar åter blåser runt om i världen, att människan snabbt glömmer och att historier därför upprepar sig. Genom att känna till historien kan vi förstå får samtid, vilka vi är och varför.

Att finna sin egen röst och göra den hörd
Moanas förfäder var modiga äventyrare som inte skrämdes av havet, de levde i harmoni med dess olika skepnader och visste alltid vart de kom ifrån, därför kunde de söka sig långt hemifrån. Detta är alltså egentligen samma resa Moana ger sig ut på, både fysiskt och mentalt. Men för att detta ska gå måste hon lära sig att det hon sett som en klyvning i sig, ansvaret för sitt folk OCH längtan till havet, i själva verket är vem hon är i förhållande till sina förfäder och familj. Denna insikt når hon ute på havet, när Maui gett sig av och hon fått besök av sin farmors och förfädernas andar. Hennes farmor hjälper henne att inse att hon älskar både havet och sitt folk och att det ena inte behöver utesluta det andra, i Moana kan ö och hav återförenas. Gramma Tala hjälper henne också att lyssna till rösten inom sig som säger att hon kommit för långt för att ge upp nu. Detta är alltså efter att Moana avsagt sig att vara havets utsedda och har kastat Te’Fitis hjärta tillbaka ner i djupet. Någonstans där inser hon dock hur långt hon har kommit helt på egen hand, genom att vara en flicka som älskar både sitt folk och havet och att hon härstammar från upptäckare. Ute på havet i natten lär hon sig till slut att lyssna på sin inre röst och finna styrkan i sig själv genom att förstå vad hon kommer ifrån och bär med sig. När hon inser att det inte är någonting utom henne som kallar utan att kallet kommer inifrån börjar jag alltid gråta som en gnu. Alltså varje gång. Det är så starkt:

I am a girl who loves my island
And the girl who loves the sea, it calls me
I am the daughter of the village chief
We are descended from voyagers
Who found their way across the world
They call me

I’ve delivered us to where we are
I have journeyed farther
I am everything I’ve learned and more
Still it calls me

And the call isn’t out there at all
It’s inside me
It’s like the tide
Always falling and rising
I will carry you here in my heart
You’ll remind me
That come what may
I know the way
I am Moana!

91b7909ad64c725eecc31bba094ac15f8796e4cb_hq

Just DÄRFÖR tycker jag att Moana är så viktig, för det är en film som låter huvudkaraktären inse sin egen styrka och så explicit uttala just den styrkan. Moana hör sin inre röst, lyssnar till sin inre röst och kan på så vis göra sin röst hörd. Både för sig själv, tittaren och traditionen som vill låsa henne till det trygga livet på ön. Detta klingar fint ihop med vad bell hooks sagt om vad som kallas Coming to voice:

When we dare to speak in a liberatory voice, we threaten even those who may initially claim to want our words. In the act of overcoming our fear of speech, of being seen as threatening, in the process of learning to speak as subjects, we participate in the global struggle to end domination. When we end our silence, when we speak in a liberated voice, our words connect us with anyone, anywhere who lives in silence. Feminist focus on women finding a voice, on the silence of black women, of women of color, has led to increased interest in our words. This is an important historical moment. We are both speaking of our own volition, out of our commitment to justice, to revolutionary struggle to end domination, and simultaneously called to speak, “invited” to share our words.

 

 

Jag tror vi slutar där.

Vilken vecka!

.. eller helg snarare. Känns som att vi hunnit hur mycket som helst.

Tempot började väl redan i torsdags när jag gav mig ut och sprang vad som skulle vara 5 km men som blev 11 km för att undvika min hemtenta. Men sen gick det fort som bara den att skriva klart den så det var skönt. Jag lämnade in den strax efter lunch i fredags och sen chillade jag resten av eftermiddagen. Men på kvällen målade vi om väggarna i hallen, hallprojektet inleddes i augusti så det var extremt skönt att vakna upp i lördags och känna att vi var klara! Nu har vi nymålade väggar, tak och ett golv från Marrakech Design som vi älskar. Det blev verkligen toppen med ny färg på väggarna. Men allra härligast är ändå att ha en sko- och hatthylla igen.

Igår fixade Jonas god frukost medan jag låg och drog mig. Fick dock en himla energi av att ha en nyfixad hall så jag tog tag i att skura Lilys låda och jag rensade ett och ett halvt års kurspapper och texter. Slängde så mycket och sen organiserade jag det jag ville behålla. Såå himla skönt. Sen moppade jag hallgolvet också medan Jonas skrev på sin hemtenta. Efter lunch åkte vi upp till Ulriksdal där det var höstmarknad. Den var väl inte överväldigande kanske men vi köpte äppelmos och honung från Lidingö. Tänker lite på hur allt marknadsförs som så himla lokalt och “redigt” genom att komma från typ Härjedalen och andra nordliga landskap och fnissar lite åt att det mest lokala för oss nu är Lidingö, haha. Lite som när de sålde lyxjordgubbar från Bromölla i Danderyd. Man ba really? Jävla bromölla-bor att skicka de finaste jordgubbarna till Stockholm? Nä skulle inte tro det… Exotiska Bromölla, tjena.

Efter höstmarknaden åkte vi till Mörby Centrum där Jonas köpte en mössa och sen handlade vi lite gott till kvällen på Hemköp. Det blev ostar och chark, ofc. Ost och chark är min mening med livet. Till det drack vi en flaska mousserande som jag fick av Mindy och Dedde i 25-årspresent. Älskar mousserande. Mousserande är min andra mening med livet. Vi tittade på V for Vendetta, så jävla bra film. Vi satt genom hela filmen och ba “Herregud, det är så bra. Så snyggt. Orkar inte. Gaaah SÅ SNYGGT!”, vi gillar den helt enkelt. Det är en sån tacksam film som gör det lätt för en att känna sig så himla smart, djup och intellektuell. Efteråt blev jag ledsen för Matrix dök upp som förslag som nästa film och då började vi prata om att skinnkläder nog kommer tillbaka vilken säsong som helst och då kom jag att tänka på mammas svarta skinnkavaj som hon köpte någon månad innan hon dog och hur fin hon hade tyckt att den var och att det verkligen var ett plagg hon investerade i för att kunna ha länge. Och så blev jag ledsen över att det var ett sånt plagg vi inte kunde med att behålla, ingen av oss hade någon koppling till den mer än att hon hade tyckt om den. Och vi behöll ju så mycket annat som vi faktiskt hade minnen kopplade till. Hennes fina sommarklänning som hon hade på Sofias examen behöll jag, den andra begravde vi henne i (eller ja, kremerade). Så att hon fick vara klädd som sig själv i en klänning vi har massa bilder på henne i. Usch ja. Men den jävla skinnkavajen knäckte mig helt och då gav jag efter för det där trycket över tinningar och bröst som fått mig att ta små små andetag hela dagen. Det är ändå mitt bästa tips för att skjuta upp saker man inte orkar känna, andas inte så himla djupt. Andas du djupt så stannar du upp, känner och blir lugn. Det är då det kommer. Med små andetag klarar man sig LÅNGT. Jonas säger att jag suckar så djupt ibland, han brukar fråga vad det är, men det är ju bara att jag andas små andetag och ibland får göra en ny major syresättning. Hur som helst, jag grät och var ledsen. Lät mig vara det, väntade ut det, jag hatar ju att vara ledsen. Det är SÅ JOBBIGT. Jag orkar bara inte. Jag orkar så sällan. Men jag tänkte att var det någon kväll det skulle gråtas så var det väl då. Tror dessutom hon hade blivit sur och sårad om jag inte hade gråtit och saknat henne på den enda jävla dagen i kalendern som är ägnad sorgen i stugorna.

Idag då? Jag vaknade av Lily-väckarklocka. Hon är mycket slug. Först väcker hon Jonas genom att jama när hon tycker att det räcker med sömn, jag är döv för alla väckningsljud förutom mitt eget larm så jag sover gott vidare. När hon varit uppe med honom en stund brukar hon vilja valla upp mig också. Då lägger hon sig nere vid mina fötter och sticker långsamt in en tass som hon strycker längs min fot under täcket. Det kittlas förstås och om jag då rör på fötterna slår hon till. Så jag har då valet att ligga still och hålla ut tills hon tröttnar, eller så drar jag upp fötterna fort som fasen. Men ja, jag har ju vaknat. Så på rent djävulskap brukar jag ligga kvar en kvart eller tjugo minuter till. Under den tiden skriker hon, hoppar upp och stirrar på mig, hoppar ner igen. Är borta en stund och sen kastar hon sig upp i sängen och skriker det lilla kattbarnet. Inget morgongos. Lily skulle nog gilla det militära.

Efter frukost drog jag igång ett litet boot camp i vardagsrummet med lite övningar från Brita Zackaris artikel i senaste ELLE. Behöver ju jobba upp lite styrka och uthållighet i överkroppen om jag ska orka transportera en halvstor Maine Coon och julklappar i vinter. Sen tog jag en dusch och började röja i hallgarderoberna. Vi har så äckligt mycket kläder och prylar, jag har fått dille på att det måste rensas innan jul. Så vi blev av med flera par skor, någon halsduk och en av Jonas jackor. SÅ SKÖNT. Jag passade på att skura garderoberna invändigt och sen hängde jag in alla ytterplagg snyggt och prydligt. Sommarskor och de tunna jackorna fick flytta upp i överskåpen. Nu är vi redo för vinter, vilket är bra eftersom vi har massa snö. Det var halt som fan när vi gick till ICA för att handla. När vi kom hem gjorde jag en höstig köttfärssoppa och svängde ihop en kladdkaka eftersom det är kladdkakans dag imorgon.

Ja, ni hör ju. Extremt effektiv helg!

Sommarläsning

Jag har en rejäl hög med böcker som väntar på mig i sommar. Jag har redan läst Onanisterna och Gone Girl, så nu sätter jag tänderna i Anna Karenina.

Här är tre boktips på riktigt mysiga böcker att läsa i sommar:

  • The Night Circus – Erin Morgenstern
    “You think, as you walk away from Le Cirque des Rêves and into the creeping dawn, that you felt more awake within the confines of the circus. You are no longer quite certain which side of the fence is the dream.”
  • I’ll Give You The Sun – Judd Nelson
    “I love you,” I say to him, only it comes out, “Hey.”
    “So damn much,” he says back, only it comes out, “Dude.”
    He still won’t meet my eyes.”
  • Extremely Loud And Incredibly Close – Jonathan Safran Foer
    “I like to see people reunited, I like to see people run to each other, I like the kissing and the crying, I like the impatience, the stories that the mouth can’t tell fast enough, the ears that aren’t big enough, the eyes that can’t take in all of the change, I like the hugging, the bringing together, the end of missing someone.” 

Tipsen är baserade på att bara tanken på dessa böcker får mitt hjärta att svälla och tårar rinna.

At the bottom of her heart, however, she was waiting for something to happen. Like shipwrecked sailors, she turned despairing eyes upon the solitude of her life, seeking afar off some white sail in the mists of the horizon…

Dags att hålla i hatten igen för nu kommer ännu ett filmtips på samma tema. Vi har bytt land från England till Frankrike men inte hoppat nämnvärd i tid, vi är fortfarande i mitten av 1800-talet. Ni har säkert redan gissat, Madame Bovary! Vi ska läsa boken senare i kursen och eftersom Ezra Miller är med såg jag ingen anledning att inte se filmen direkt på studs.

Emma gifter sig med landsortsläkaren Charles Bovary men inser ganska snabbt att det inte finns någon större passion från hans sida medan hon föreställt sig äktenskapet som en lyckligare tid med lite större utsvävningar än åderlåtning på patienter i köket.

Det råder dock ingen tvivel om att Charles tycker om henne och vill ta hand om henne, han är bara oerhört tråkig helt enkelt. Madame Bovary gör därför vad vilken människa som helst som är fast på landet i ett tråkigt äktenskap skulle göra: skaffar en ny garderob och gör en extreme home make over, på kredit.

 

och beklaga sig för sin hushållerska Lady Edith Crawley (seriöst var de tvugna att casta just henne för typ 5 repliker?).

Men så följer hon en kväll med in till byn för att träffa Charles vänner, dvs de andra männen som har någon slags utbildning och inte är bönder. Där sitter juridikstuderande Leon Dupuis, den sista romantikern i hela Frankrike!

Ja ni förstår ju. Just look at that face. Ezra Miller workin’ ’em cheekbones.
Ja hjälp.
Herregud.
Det finns en gud.

De får såklart direkt upp ögonen för varandra och Leon som den romantiker han är blir helt betagen i Emma. Han berättar för henne om sin tid i Paris och Rouen som låter som rena drömmen i hennes öron.

De tar promenader i naturen och söker något slags urstadie, de gamla romantikerna hade varit stolta när han sen ger henne en karta, exakt som hon hade när hon var liten. De är unga och för en stund helt borta från vuxenvärlden med äktenskap och åderlåtning. De blir vänner men Leon känner ju mer än så och även om känslorna är besvarade så måste Emma avvisa honom. Leon blir förkrossad och som den romantiker han är så flyttar han till Rouen dagen därpå. Emmas liv är nu tråkigare än någonsin.

Men vilken tur att greven behöver en ny husläkare och råkar möta Emma i hemmet! Han bjuder in makarna Bovary till sin jakt på godset några dagar senare. Emma syr upp en helt underbar jaktdräkt.

Den funkar som den ska och de inleder en relation. Madame Bovary vill nu inget annat än att rymma och lämna den tråkiga läkaren bakom sig.

Men så lätt är det ju inte här i livet och a girl can trust no man. I takt med att hennes djärvhet väcks hopar sig problemen. Sen har vi ju det där med operationen på byns kille med klumpfot hon får sin man att göra i hopp om att han ska bli känd och flytta till Rouen så hon kan träffa Leon igen..

Madame Bovary skrevs mer som ett avskräckande exempel på vad som händer med kvinnor som inte lever dygdigt. Lust, frosseri och fåfänga är hemska synder som lockar kvinnor (eller snarare de stackars männen som hamnar i deras väg) i fördärvet. Men vad denna filmatiseringen lyckas med är att lyfta hennes tristess och frustration över hur livet blivit. Man ser verkligen Emma under Madame Bovary. Det är en fantastiskt vacker film, lite långsam i början men den kommer igång. Se den om ni gillar vackra kostymer, vackra män och vackra män.

“It is difficult for a woman to define her feelings in a language which is chiefly made by men to express theirs.”

Håll i hatten för här kommer ett filmtips! Nyligen såg jag Far From The Madding Crowd, eftersom vi i den senaste kursen läst antiken till förromantiken har jag fått ett starkt behov av England och romantik. Jag kom därför att tänka på denna film som kom i våras med mitt hjärtas darling Carey Mulligan, tycker hon är så himla bra och fin på alla vis. Så när hon nu spelar unga Bathsheba Everdene som ärver sin farbror stora gård på landet utanför London och blir uppvaktad av inte mindre än tre friare (som är så olika att man nästan undrar om det är samma film) var jag ju tvungen att se den. Kan bli lite manisk med sånt ni vet.

Filmen är baserad på en bok av Thomas Hardy som skrevs på 1870-talet och utspelar sig under samma tid. Många av de regler och lagar som tidigare begränsat kvinnor i England är borta men än finns mycket kvar som kan hålla tillbaka en kvinna. Batsheba är stark och livlig med en egen vilja, hon har en utbildning och är inte rädd för att ta i. Jag vill inte säga för mycket men ni ska bara veta hur härligt det är att få ta till sig något som inte är skapat för att vara ett avskräckande exempel för hur det går när kvinnor försöker “vara starka som män”, större delen av den äldre litteraturhistorien är ju just sådan… Nu är det ju inte så att Batsheba inte stöter på några problem men just den biten är lite nedtonad i filmen, kan tänka mig att boken går in mer på intriger i byn där hon bor.

Om ni gillar klassisk Jane Austen-romantik, engelsk landsbygd, stora öppna gröna landskap, vackra män och välformulerade konversationer så tycker jag verkligen det är en film ni borde se! Det enda jag skulle kunna tänka på som kritik är väl att det kanske går lite fort i vändningarna, typ “vänta signerade hon brevet eller räknade han ut att det var från henne pga den där lackstämpeln?”, “fick hon sälja sin skörd nu?” och sådär.

Sen vet jag inte om jag kan säga detta som något negativt men måhända är den lite för “snygg” ibland. Det är starka färger, kläderna är underbara men ser så hela och rena ut att det inte känns helt naturligt, varför skulle en herde gå runt i vita linnebyxor som nästan aldrig är smutsiga? Detaljer detaljer som gör filmen riktigt härlig att se på men man får stänga av den där logiska rösten som blivit så van vid Game of Thrones och Downton Abbey-trovärdighet.

Filmen är så himla bra castad med Matthias Schoenaerts som har lite Ryan Gosling-vibbar going on och sen min favorit Tom Sturridge från The Boat That Rocked. Michael Sheen har jag bara sett i Masters of Sex men han passar bra in i sent 1800-tal också visar det sig. Mhmm.. Ja se den helt enkelt! Trailer hittar ni här

Monday monday

IMG_5946Bild: Nyputsad mässing, nypon och kottar

Måndag och trött i huvudet. Hade en värdelös dag igår. En sån dag när man gråter och vill begå folkmord för att det finns människor kvar i världen med en mamma i livet. Men sånt likt allt annat går över. Rötterna på mina ekollon växer och jag hoppas verkligen dom ska kunna bli träd någon dag.

Vårt seminarium gick bra idag och det kändes som att vi fick med mycket relevant i vår presentation om hur Gullivers Resor är en upplysningstext. Efteråt så hade resultatet på förra hemtentan mailats ut och jag skrattade rakt ut när jag såg att jag hade fått B. Det jag skrev och lämnade in var så utomordentligt dåligt att jag räknat med ett lågt betyg eller t o m omtenta, men min aktiva närvaro på seminarierna gjorde att betyget höjdes, så det tackar jag för. Vet inte vem jag tackar. Mig själv eller Anna som höll i kursen.. En kombination kanske.

Nu ska jag läsa ikapp lite inför imorgon som också är vårt sista seminarium. Känns väldigt tidigt att nya hemtentan lämnas ut redan imorgon men å andra sidan ska den inte vara inlämnad förrän 30e oktober så det är ju ingen stress och panik direkt. Har dock en himla massa att läsa innan imorgon och vid fem ska jag möta Denise för en fika så det är dags att sätta fart!

Jean Racine “Phaedra”

   HIPPOLYTUS
          I have said too much
          Not to say more. Prudence in vain resists
          The violence of passion. I have broken
          Silence at last, and I must tell you now
          The secret that my heart can hold no longer.
          You see before you an unhappy instance
          Of hasty pride, a prince who claims compassion
          I, who, so long the enemy of Love,
          Mock'd at his fetters and despised his captives,
          Who, pitying poor mortals that were shipwreck'd,
          In seeming safety view'd the storms from land,
          Now find myself to the same fate exposed,
          Toss'd to and fro upon a sea of troubles!
          My boldness has been vanquish'd in a moment,
          And humbled is the pride wherein I boasted.
          For nearly six months past, ashamed, despairing,
          Bearing where'er I go the shaft that rends
          My heart, I struggle vainly to be free
          From you and from myself; I shun you, present;
          Absent, I find you near; I see your form
          In the dark forest depths; the shades of night,
          Nor less broad daylight, bring back to my view
          The charms that I avoid; all things conspire
          To make Hippolytus your slave. For fruit
          Of all my bootless sighs, I fail to find
          My former self. My bow and javelins
          Please me no more, my chariot is forgotten,
          With all the Sea God's lessons; and the woods
          Echo my groans instead of joyous shouts
          Urging my fiery steeds.

Måndag 5 oktober

IMG_5808

Jag måste skriva lite för jag känner att jag har en riktigt bra dag idag. Jag är på topp, känner mig glad och pepp. Det är en riktigt härlig höstdag ute och jag njöt av cykelturen till och från universitetet. Naturhistoriska är så pampigt att passera på vägen till det lilla huset där Institutionen för kultur och estetik huserar. Vi hade ett riktigt bra seminarium och jag har lärt mig så mycket nytt om de grekiska dramerna. Hade det varit upp till mig hade jag gärna stannat några dagar till i antiken, men som vår seminarielärare så snyggt påpekade med sitt “Tack för idag vi ses om ettusentvåhundra år!” så har vi inte riktigt tid med det, det blir ganska stora hopp för att hinna med antiken till förromantiken på fyra veckor. Behöver väl knappast nämna det galna tempo vi förväntas läsa i. Tur att jag inte har något annat i livet! Hade dock tänkt försöka springa en runda i morgon förmiddag.

Idag pratade vi om Kung Oidipus och Aneiden, så spännande! Jag var i alla fall ganska aktiv och det är ju sjukt vilken belöningskick det är att få höra “exakt, ja precis!” efter att ha presenterat en tanke/reflektion. Älskar ju antiken och de gamla grekerna så det var också kul att få jämföra med det romerska nationaleposet som Aneiden utgör. Wohohoh nörden i mig hoppar förtjust och klappar händerna.

Efteråt cyklade jag som sagt hem igen, glad över hur härligt livet är på en fin höstdag när man kan vara fint klädd utan att frysa eller vara för varm. Nu har jag precis ätit en snabb lunch och det är dags att ta upp böckerna. Uppenbarelser av Heliga Birgitta, Den Gudomliga Komedien av Dante och så lite kärleksdikter av Petrarca. Ska dessutom helst ha läst utdrag ur Iliaden, några myter och ett gäng medeltida ballader till imorgon… Vet inte vart jag ska lägga prio först. Får se åt vilket håll det bär.

Mycket kring mamma börjar falla på plats och det börjar väl komma ikapp mig nu. Var helt utslagen igår, grät och låg i sängen nästan hela dagen. Det blir liksom så på söndagar för det är bara då jag inte behöver hålla ihop. Därför är jag i alla fall väldigt glad över att ändå vara glad idag, trots att det är tre månader sedan hon dog idag. Känns som hundra år och en dag på samma gång.

Fröken Julie

Innan vi flyttade ut tittade jag på filmatiseringen av Strindbergs Fröken Julie (filmen heter Miss Julie). Är inget teaterpretto, kan inget om Strindberg och har inte läst/sett pjäsen men vi ska läsa den på programmet i höst så ja, kommer kanske bli pretto senare. Hur som helst tyckte jag den var galet bra Jessica Chastain är magisk och Colin Farrell likaså. Det som fångade mig mest var miljöerna och färgerna, så vackert och en fest för mitt nyansnördiga öga.

Se den, se den.