Det där med färg, matchning, mat, bilder och barn (eller min långsamma förvandling till Barbra Streisand)

Jag börjar bli mer och mer ytlig med småsaker. Typ viktigt att matcha färger och att saker ska ge ett lugnt och harmoniskt intryck för ögat. Hatar stressiga saker.

Egentligen tror jag att allt började med våra nya sängkläder från Beach House eller kanske lite tidigare när vi färgsorterade ena bokhyllan.. Sen förvärrades det när jag började jobba på VERA och det liksom blev mitt jobb. Jag har på riktigt valt färg på porslinet jag köpt hem efter vilken färg det är på maten vi äter mest. Drömmer om en ny lasagneform från Bruka Design som kommer matcha lasagnen. Just nu väljer jag mellan röd, rosa eller turkos. Det sorgliga med denna nya mani är att den spridit sig till barn. Sort of. Jag gillar verkligen inte det här moderna barnmodet med starka färger och mönster (läs: Lady Dahmer). Jag förstår att andra gör det och barn ska vara barn och starka lila och gröna och gula färger kan vara ett sätt att gå ifrån de traditionella barnfärgerna. Men alltså jag tycker det sticker i ögonen och bara ser tråkigt ut. Det blir så hetskt. En limegrön mössa här och och starkt lila och rosa där. Kanske stör det mig mest för att det blir så himla himla tråkigt på bild. Vad är det för fel på vitt, marinblått och ljusgrått liksom? Det är ändå också neutrala och bra färger. Jag tycker Barnen i Bullerbyn har helt underbara färger och nyanser.

Nu pratar jag bara rent ytligt och vad som känns skönt för ögonen. Jag vill iiinte blanda mig i vad barn ska ha och inte ha för kläder eller färger på sig. Herregud den djungeln är craazeeh, ni skulle hört diskussionerna som bröt ut på vår kurs efter att vi läst “Den rosa overallen” av Fanny Ambjörnsson (finns att läsa här för den som är intresserad, vilket mina smarta och fina läsare givetvis är! (Kom ihåg att jag kan se om ni klickade på länken!)). Det Fanny konstaterar i slutet tycker jag är så galet intressant:

Exemplet med den rosa overallen visar tydligt det jag är ute efter. För Josefin blir
presenten en sorts uppvaknande, där hon blir medveten om att hennes feministiska
ställningstagande går hand i hand med viljan att passa in bland de människor som bor i
stadsdelen. På samma sätt som Milena i ett tidigare citat förklarar att de rosa kläder hon fått
kommer från släktingar på landsbygden i Sydeuropa och USA, handlar Josefins funderingar
om andra gränsdragningar och hierarkier än enbart genus. Den jämställdhetsmodell
föräldrarna jag intervjuat anammar rymmer alltså inte enbart information om synen på genus
och relationen mellan ”manligt” och ”kvinnligt”. Den är också en sorts identitetspolitisk
markering. Att sätta en knallrosa overall på en flicka riskerar således inte enbart att fungera
begränsande vad gäller kön, utan även vad gäller klass, etnicitet, plats och tid. Att välja bort
rosa blir därför också ett sätt att visa att man är en viss sorts modern, urban, svensk,
medelklass.

Nu är det väl dags att återgå till veckans kurslitteratur om kvinnor i utsatta delar av Brasilien som på 60-talet inte knöt an till sina barn för att risken att barnet ändå skulle dö var så stor. Otroligt smärtsam läsning.

Advertisements

Ett inlägg om handväskor och kopior

Malene Birger-väskorna har ju hängt på var och varannan bloggare värd namnet de senaste säsongerna och det var väl bara en tidsfråga innan mönstret skulle bli efterapat. Jag blev dock förvånad över hur BRA kopian blev, dessutom rätt oväntat från Gina Tricot. Vi var i Linköping idag (mest eftersom Norrköpings butiker helt enkelt SUGER men också för att göra en mysig miniutflykt bara vi två) och kikade runt, deras Gina Tricot var stort, snyggt, välhängt (mitt absoluta favoritadjektiv taget ur sitt sammanhang) och fick t o m mig att bli lite inspirerad. Det säger ändå en hel del att jag står och fingrar på ett plagg och tänker “kanske..?”.


Originalet från Malene Birger överst och kopian från Gina Tricot under.

Hur som helst hängde ju väskan som heter Wendela Bag snyggt frontad precis vid ingången och den var faktiskt riktigt fin. Så pass fin att jag tänkte “kanske..?” men sen började jag fundera och kom fram till att jag tycker det är så tröttsamt med kopior och mönsterkopior. Denna är för mycket kopia för att kännas “inspirerad av”, sen kom jag också fram till att denna väska lär hänga på var och varannan människa i höst och jag tror inte jag vill vara en av dem. Men man vet aldrig, jag kanske kapitulerar mest för att jag blivit lite hjärntvättad till att bli sugen på själva väskmodellen eftersom de enda väskorna folk bär på stan i Norrköping är Louis Vuitton Neverfull eller Michael Kors Medium Jet Set (uäääärk) eller kopior av modellen från kedjorna. Det är alltså helt galet. Ni borde åka till Norrköping någon gång och se spektaklet med egna ögon. Det är så löjligt. Ingen vågar tänka här och FÅ har någon stil över huvud taget, alla bara härmar varandra (har pratat med flera butiksanställda i stan och de håller med allihop). Det är som om halva stans brudar vore lobotomerade.

Men apropå Neverfull tycker jag faktiskt denna är fin:

Men åter till det inlägget skulle handla om. Ginas nya kopia. Det är ju trots allt bra att det kommit en snygg väska för dem som tycker mönstret från Malene Birger är snyggt men inte bryr sig om märket/har lust att lägga den summan på väskor. Jag tycker det är kul att de större Gina-butikerna känns lite mer classy och att de har fler stilar som är tydligt uppdelade. Förutom i Norrköping då, där är allt kaos a la fjortis som innan.

Usch usch nu får det vara slut på bitterheten från min sida. Vad tycker ni andra?

Bilder lånade från Ginatricot.com, isacouture.com och louisvuitton.com

 

Jonas och jag

Jonas och jag har ju varit tillsammans i en himla massa år nu och på många sätt har vi vuxit ihop sådär som vissa par gör. Ge oss några år till så liknar vi säkert varandra även till utseendet (har läst någon studie om att par som varit ihop länge gör det, Malin Baryard och Henrik Johnsson skulle tydligen vara ett sådant par (eh vid närmare eftertanke var det nog i typ Hänt Extra)).

Vi har utvecklat ett gemensamt sätt att hantera olika situationer, vi har en arsenal av svar som bara vi två använder, som t ex när vi inte riktigt vet vad vi ska svara t ex efter att någon sagt något “roligt”:
“Hehe ahh.. Mhm..!”, eller “Ahh shit va kul!” – det är inte bara vad vi säger men också tonen, tempot och kroppsspråket som är identiskt.

Som alla andra par märker vi direkt om den andra är totalt ointresserad av vad som sägs i en diskussion på en fest, vi hör varandras tomma artighetsfraser och ser varandras ansiktsuttryck. Jag hör direkt om Jonas inte begriper ett skit av vad som förklaras för honom. Allt det där är ju bara roligt (för oss alltså) men det kan också bli förfärligt pinsamt. Så länge bara en av oss säger eller gör något är det väl okej men problemet är ju när vi gör det samtidigt. “Hehe ahh.. Mhm..!” blir plötsligt ett tydligt nästan inövat mönster och vi är avslöjade. Ibland är det bara vi själva som reagerar men oftast följer en pinsam tystnad tills någon av oss byter ämne till något vi behärskar lite bättre. Nu låter det nästan som att vi är lite dumma och obildade men jag tror ni förstår.

När jag skriver detta sitter jag på balkongen och har ätit en lång frukost. Detta hade jag sett fram emot sen igår när jag däckade i sängen efter att ha stängt av mobilen och lovat mig själv en sovmorgon (min mobil börjar oftast plinga lite före 07, så populär är jag förstår ni) och god frukost på sagda balkong. Nu var det ju inte något toppenväder när jag vaknade men ändå sitter jag här och njuter av friheten en laptop ger. Det blåser som fan och regnet kommer när som helst men jag tänker sitta här. Varför?

Jo, det var detta jag skulle komma till. Vår balkong. Eller snarare gården i vårt bostadsområde. Vi bor i ett barnvänligt område med flera lekplatser och lummiga gräsmattor med stora träd och buskar mellan husen. Det är vansinnigt fint här om man tänker på att det är ett miljonprojekt från 60-talet. På grund av att det är så rackarns trevligt att vara ute och leka så är gården alltså full av barn hela tiden förutom på vardagar när de flesta är i skolan – men snart börjar sommarlovet och därför tänker jag njuta skiten av att sitta på balkongen i lugn och ro.

Det är där jag och Jonas skiljer oss lite. Vi tycker båda om att vara ute på balkongen men omgivningen påverkar oss olika. Har jag tid att sitta på balkongen har jag också ofta tid att ta det lugnt, läsa en bok, dricka te eller bara stirra på grannarnas katt i fönstret på huset mittemot. När det är så gillar jag tystnad. Det får gärna finnas människor runt omkring men alla barnen här på gården leker väldigt intensivt med varandra och alla känner alla. De dominerar liksom.

Detta är ett barnområde och alla är överens om att barnen ska få ta plats och leka hur mycket de vill. Därför skriks det också en himla massa. Småtjejer som står nedanför vår balkong och tar i för kung och fosterland när de frågar tjejen borta vid gungorna om hon vill vara med på ett cykelrace. Att cykla är jävligt coolt i vårt område, jag har börjat förstå att det är lite av en statussymbol bland kidsen. Och det är så himla fint. Ingen blir gladare än jag av att se tre tjejer med slöja fara fram på sina röda cyklar, jävlar va de kan cykla snabbt alltså – de är helt orädda och jag blir varm i hjärtat av att se hur de tar för sig. Att de får växa upp här där en sådan sak inte är det minsta konstig eller fel. Tjejerna här i vårt område är lika tuffa som killarna och de leker ihop vad jag kan se. Det är sällan jag ser tjejerna dra sig undan för sig själva och göra något eget. Det gör mig väldigt glad. Glad åt att de lär varandra cykla och skjutsar de mindre som inte lärt sig ännu.

Däremot kan jag bli lite upprörd över att INGEN av dem har cykelhjälm, för mig är det helt knäppt med tanke på hur vilt cyklandet går till. Jag ser ju att de cyklar omkull ibland. Det stör mig att det knappt är några föräldrar ute som har uppsikt över barnen men jag antar att de äldre tar ansvar för de yngre, men cykelhjälm alltså. Det tycker jag är jobbigt att se. Jonas däremot tycker inte det spelar någon roll eftersom det inte kör några bilar i vårt område (ska han säga, när han var barn cyklade han in i en stillastående lastbil och det var en jävla tur att han hade hjälm).

Jag menar att det inte ska vara avsaknaden av biltrafik som avgör utan att hjälmen ska vara en självklarhet i själva cyklandet. Lär man sig att det inte är farligt att cykla utan cykelhjälm borde det inte vara någon mening med att ha det senare. Nu ska jag inte säga för mycket eftersom jag själv inte har någon hjälm för tillfället. Men ändå.

Nu snurrade jag iväg i tankarna lite där. Åter till själva cyklandet. Det är coolt och tufft att kunna cykla här, cykelracen i sig stör mig inte direkt om det inte varit för att det som är ännu coolare än att ha en cykel är att ha en cykel med ringklocka. Den ringklockan ska plingas med HELA tiden. Det är faktiskt vanisnnigt irriterande om du sitter på balkongen för att läsa och dricka te. För mig är det störande men jag har fått lära mig att koppla bort det och inte välja att störa mig på det. Jonas däremot drar en djup lycklig suck och NJUTER av oljudet. Ju högre desto mer bevis på hur lyckliga barnen är och hur roligt de har.

Innan när jag satt och åt frukost och njöt av tystnaden barnen lämnar efter sig när de går till skolan kom det förbi ett barn. Ett barn som fått en visselpipa hen blåste i med varje andetag. Lyckligtvis gick hen in efter en stund och tysnaden la sig. Men jag hade redan stört mig, irriterat funderat på vemfan som ger ett barn en jävla visselpipa och VARFÖR det var så roligt att blåsa i den trots att ingen annan var i närheten för att höra (förutom jag då). Samtidigt kunde jag riktigt se framför mig hur Jonas skulle reagerat. Den där djupa och lyckliga sucken, det nostalgiska i blicken och friden han skulle utstråla. Att det är liv och rörelse runt omkring gör honom glad och avslappnad. Han hade tänkt på hur roligt det var när han själv var liten och hade fått en visselpipa. Sen hade han sett hur irriterad jag var och gjort det ännu tydligare vilken tråkig surkärring jag är som inte unnar barnen någon som helst glädje i livet (OBS, min tolkning). Visst, jag bor mycket hellre här där det är liv och rörelse än i ett område där barn ska akta sig och respektera de vuxna genom att hålla nivån nere. Jag tycker också att barnen ska få leka och ha roligt – men fan va jag hade velat ha en balkong på andra sidan lägenheten istället. Men nu är det inte så och här sitter jag i regnet.

Oh what a night

Oj oj vilken kväll det blev!

ESC var ju bättre än på år och dar och vilken fantastiskt värdig vinnare! Sanna i all ära men Conchitas vinst är så mycket större och viktigare – helt otroligt! Och vilken låt… Helt underbar blandning av Bond och Jesus Christ Superstar. Waowaowao!

DESSUTOM känns mitt liv komplett på en helt ny nivå eftersom jag nu sett The Breakfast Club som visades efter ESC och Rapport. Jag hade inte sett den tidigare och visste väl egentligen inte mycket mer om den än att det är en klassiker från 80-talet som jag borde ha sett, en typisk “VA!? Har du inte sett den!?”-film.

Och herregud.  Så jävla fin film. Dör.

 

Påsken del 2; Påskafton – Påskäggsjakten

Påskaftonsmorgon klev vi upp för att gå på påskäggsjakt, detta är nog första året som vi inte väckts av en överpepp Ronja som VILL GÅ NU, istället var faktiskt vi igång före henne och i år var det tonårsRasmus som hade svårt att kliva upp. Varje år gör Jonas mamma en lång runda i Backaboskogen full av ledtrådar till platser som barnen lekt mycket på när de var små. Till barnbarnen gör hon rundor i deras trädgårdar, väldigt imponerande tycker jag!

DSC_0446

I år var det riktigt härligt väder så jag och Thilda följde också med.

DSC_0457

Katten Chili ville också följa med men honom fick Magnus komma och hämta, för han var enligt Ronja alldeles för dum för att hitta hem själv om han följde efter och tappade bort oss.

DSC_0449DSC_0454 DSC_0450

Ledtrådarna är gömda på alla möjliga olika ställen i skogen. I år slapp vi gå ut i en sjö i alla fall.

DSC_0448 DSC_0451  DSC_0465

Rätt långt från vad Thilda och jag är vana vid..

DSC_0464

Det var en riktigt härlig morgon och jag passade på att njuta av den härliga naturen och friska luften.

DSC_0460 DSC_0462DSC_0459 DSC_0466  DSC_0455  DSC_0453 DSC_0458

Det är verkligen inte en lätt runda, i år var tydligen första gången barnen löst den utan att ringa Harriett! Högst upp på dessa stora stenar/lilla berget var äggen gömda i år. Om jag får barn vill jag bli lika påhittig som Harriett, sunt friluftsliv och hjärngympa är bra grejer!

DSC_0469

I’ll meet you in the city, I’ll pick you up at night, I’ll drive you trough the suburbs, I’ll get you there in time

Ni minns att jag peppade som tusan inför att se Say Lou Lou i Linköping igår, men nu ska jag vara sådär brutalt trist grå och tråkig att erkänna att jag spräckt min budget – det finns inget kvar av lönen helt enkelt. Lite depp över detta men samtidigt klok och mogen nog att inse att ingen pistolhotat mig att spendera pengar som skulle gå till Say Lou Lou (det där med pistolhot är en liknelse som verkligen funkar för mig, ingen hotar dig att trycka på den gröna knappen och godkänna köpet) så storstädade jag istället lägenheten. Där någonstans blev mitt liv till en saga för helt plötsligt stod jag och en kompis på kvällens lista. Jag ringde Jonas i ett lyckorus och ba “kom hem och ät sen ska vi till Linköping!!!”. Han var nästan lika pepp som jag, dock med halsont och något c-uppsatsPM-grej på huvudet.

Sista timmarna taggade jag till deras nya singel som släpptes igår och sen bar det av till Linköping och Ryds Herrgård, ett kårhus där popklubben John Doe då och då huserar. Måste erkänna att det kändes rätt ballt att glida in och säga “Hej hej Cornelia Sohl heter jag, ehh, jag ska stå på listan?”.

IMG_9503

Klockan 22 for Elektra och Miranda med band upp på scen och bara totalägde de följande 50 minuterna. Det var så fantastiskt fint. Jag älskar hur deras låtar växer live – med dundrande trummor och gitarrer. För att inte tala om deras röster! Trots att de blivit sjuka (och “storshoppat på Ryds apotek)” höll de hela spelningen och var superhärliga och roliga i mellansnacken. Så jävla coola brudar, jag orkar inte riktigt.

Det blev lite dans, ganska drömmig sådan, och en helt underbar blandning av mys och livelycka. När de drog igång Better in the dark höll jag Jonas i handen och sjöng med. Det är min låt.
Beloved växte riktigt mycket för mig efter de berättat att det är deras kampsång mot alla män som vill förändra hur de ska vara och se ut. De spelade också några låtar från skivan de släpper i höst, och de var ta mig fan OCKSÅ skitbra. Herregud vilken musik dessa tjejer skriver. Ser verkligen fram emot skivan, hoppas den släpps på vinyl (mvh hipstern).

Fredag.

Idag är det fredag. En bra dag på flera sätt. Kanske framför allt att det är Internationella dagen mot homo- och transfobi. Många pratar om hur “bra” allt är i Sverige och jag blir mest trött. Föds vissa med skygglappar eller lär man sig använda dem på dagis? Precis som vi lär oss normerna från vuxna i tidig ålder? Jag vet inte. Ibland tänker jag att Jonas Gardell är det bästa som hänt Sverige. Oavsett hur “långt” vi kommit i Sverige är det viktigt att inte glömma hur illa det ser ut på många ställen runt om i världen.

gay

cimon

Gråter floder när jag läser om hur Cimon Lundbergs styvpappa tvingade honom att slänga sitt dockhuvud som man kunde sminka och kamma. För att sånt leker inte små pojkar med. Det är så vansinnigt jag blir tokig. Hur kan man lägga sina egna normer på ett barn? Hur? Låt ungen göra vad den vill. Många barn vill följa normen de lär sig på dagis, vara som de andra barnen. Okej självklart ska ingen då tvingas leka med något man inte vill leka med. Eller ha vissa kläder för att så ska det minsann vara och KÖNSNEUTRALT ÄR DET NYA SVARTA. Men hur kan man neka ett barn något? Det var ju fan ångest om man hade “fel” gympapåse i skolan. Hur illa är det då inte att få höra att man vill leka med “fel leksaker”. Jag blir galen.
Homofobi är det äckligaste jag vet.