“Killfredag”

Det händer ju att jag pinnar bilder till min Boys Boys Boys-board på Pinterest. Blev inspirerad av Sandra Beijer att göra en egen killfredag, så ungefär såhär ser det ut:

Det där med färg, matchning, mat, bilder och barn (eller min långsamma förvandling till Barbra Streisand)

Jag börjar bli mer och mer ytlig med småsaker. Typ viktigt att matcha färger och att saker ska ge ett lugnt och harmoniskt intryck för ögat. Hatar stressiga saker.

Egentligen tror jag att allt började med våra nya sängkläder från Beach House eller kanske lite tidigare när vi färgsorterade ena bokhyllan.. Sen förvärrades det när jag började jobba på VERA och det liksom blev mitt jobb. Jag har på riktigt valt färg på porslinet jag köpt hem efter vilken färg det är på maten vi äter mest. Drömmer om en ny lasagneform från Bruka Design som kommer matcha lasagnen. Just nu väljer jag mellan röd, rosa eller turkos. Det sorgliga med denna nya mani är att den spridit sig till barn. Sort of. Jag gillar verkligen inte det här moderna barnmodet med starka färger och mönster (läs: Lady Dahmer). Jag förstår att andra gör det och barn ska vara barn och starka lila och gröna och gula färger kan vara ett sätt att gå ifrån de traditionella barnfärgerna. Men alltså jag tycker det sticker i ögonen och bara ser tråkigt ut. Det blir så hetskt. En limegrön mössa här och och starkt lila och rosa där. Kanske stör det mig mest för att det blir så himla himla tråkigt på bild. Vad är det för fel på vitt, marinblått och ljusgrått liksom? Det är ändå också neutrala och bra färger. Jag tycker Barnen i Bullerbyn har helt underbara färger och nyanser.

Nu pratar jag bara rent ytligt och vad som känns skönt för ögonen. Jag vill iiinte blanda mig i vad barn ska ha och inte ha för kläder eller färger på sig. Herregud den djungeln är craazeeh, ni skulle hört diskussionerna som bröt ut på vår kurs efter att vi läst “Den rosa overallen” av Fanny Ambjörnsson (finns att läsa här för den som är intresserad, vilket mina smarta och fina läsare givetvis är! (Kom ihåg att jag kan se om ni klickade på länken!)). Det Fanny konstaterar i slutet tycker jag är så galet intressant:

Exemplet med den rosa overallen visar tydligt det jag är ute efter. För Josefin blir
presenten en sorts uppvaknande, där hon blir medveten om att hennes feministiska
ställningstagande går hand i hand med viljan att passa in bland de människor som bor i
stadsdelen. På samma sätt som Milena i ett tidigare citat förklarar att de rosa kläder hon fått
kommer från släktingar på landsbygden i Sydeuropa och USA, handlar Josefins funderingar
om andra gränsdragningar och hierarkier än enbart genus. Den jämställdhetsmodell
föräldrarna jag intervjuat anammar rymmer alltså inte enbart information om synen på genus
och relationen mellan ”manligt” och ”kvinnligt”. Den är också en sorts identitetspolitisk
markering. Att sätta en knallrosa overall på en flicka riskerar således inte enbart att fungera
begränsande vad gäller kön, utan även vad gäller klass, etnicitet, plats och tid. Att välja bort
rosa blir därför också ett sätt att visa att man är en viss sorts modern, urban, svensk,
medelklass.

Nu är det väl dags att återgå till veckans kurslitteratur om kvinnor i utsatta delar av Brasilien som på 60-talet inte knöt an till sina barn för att risken att barnet ändå skulle dö var så stor. Otroligt smärtsam läsning.

Jonas och jag

Jonas och jag har ju varit tillsammans i en himla massa år nu och på många sätt har vi vuxit ihop sådär som vissa par gör. Ge oss några år till så liknar vi säkert varandra även till utseendet (har läst någon studie om att par som varit ihop länge gör det, Malin Baryard och Henrik Johnsson skulle tydligen vara ett sådant par (eh vid närmare eftertanke var det nog i typ Hänt Extra)).

Vi har utvecklat ett gemensamt sätt att hantera olika situationer, vi har en arsenal av svar som bara vi två använder, som t ex när vi inte riktigt vet vad vi ska svara t ex efter att någon sagt något “roligt”:
“Hehe ahh.. Mhm..!”, eller “Ahh shit va kul!” – det är inte bara vad vi säger men också tonen, tempot och kroppsspråket som är identiskt.

Som alla andra par märker vi direkt om den andra är totalt ointresserad av vad som sägs i en diskussion på en fest, vi hör varandras tomma artighetsfraser och ser varandras ansiktsuttryck. Jag hör direkt om Jonas inte begriper ett skit av vad som förklaras för honom. Allt det där är ju bara roligt (för oss alltså) men det kan också bli förfärligt pinsamt. Så länge bara en av oss säger eller gör något är det väl okej men problemet är ju när vi gör det samtidigt. “Hehe ahh.. Mhm..!” blir plötsligt ett tydligt nästan inövat mönster och vi är avslöjade. Ibland är det bara vi själva som reagerar men oftast följer en pinsam tystnad tills någon av oss byter ämne till något vi behärskar lite bättre. Nu låter det nästan som att vi är lite dumma och obildade men jag tror ni förstår.

När jag skriver detta sitter jag på balkongen och har ätit en lång frukost. Detta hade jag sett fram emot sen igår när jag däckade i sängen efter att ha stängt av mobilen och lovat mig själv en sovmorgon (min mobil börjar oftast plinga lite före 07, så populär är jag förstår ni) och god frukost på sagda balkong. Nu var det ju inte något toppenväder när jag vaknade men ändå sitter jag här och njuter av friheten en laptop ger. Det blåser som fan och regnet kommer när som helst men jag tänker sitta här. Varför?

Jo, det var detta jag skulle komma till. Vår balkong. Eller snarare gården i vårt bostadsområde. Vi bor i ett barnvänligt område med flera lekplatser och lummiga gräsmattor med stora träd och buskar mellan husen. Det är vansinnigt fint här om man tänker på att det är ett miljonprojekt från 60-talet. På grund av att det är så rackarns trevligt att vara ute och leka så är gården alltså full av barn hela tiden förutom på vardagar när de flesta är i skolan – men snart börjar sommarlovet och därför tänker jag njuta skiten av att sitta på balkongen i lugn och ro.

Det är där jag och Jonas skiljer oss lite. Vi tycker båda om att vara ute på balkongen men omgivningen påverkar oss olika. Har jag tid att sitta på balkongen har jag också ofta tid att ta det lugnt, läsa en bok, dricka te eller bara stirra på grannarnas katt i fönstret på huset mittemot. När det är så gillar jag tystnad. Det får gärna finnas människor runt omkring men alla barnen här på gården leker väldigt intensivt med varandra och alla känner alla. De dominerar liksom.

Detta är ett barnområde och alla är överens om att barnen ska få ta plats och leka hur mycket de vill. Därför skriks det också en himla massa. Småtjejer som står nedanför vår balkong och tar i för kung och fosterland när de frågar tjejen borta vid gungorna om hon vill vara med på ett cykelrace. Att cykla är jävligt coolt i vårt område, jag har börjat förstå att det är lite av en statussymbol bland kidsen. Och det är så himla fint. Ingen blir gladare än jag av att se tre tjejer med slöja fara fram på sina röda cyklar, jävlar va de kan cykla snabbt alltså – de är helt orädda och jag blir varm i hjärtat av att se hur de tar för sig. Att de får växa upp här där en sådan sak inte är det minsta konstig eller fel. Tjejerna här i vårt område är lika tuffa som killarna och de leker ihop vad jag kan se. Det är sällan jag ser tjejerna dra sig undan för sig själva och göra något eget. Det gör mig väldigt glad. Glad åt att de lär varandra cykla och skjutsar de mindre som inte lärt sig ännu.

Däremot kan jag bli lite upprörd över att INGEN av dem har cykelhjälm, för mig är det helt knäppt med tanke på hur vilt cyklandet går till. Jag ser ju att de cyklar omkull ibland. Det stör mig att det knappt är några föräldrar ute som har uppsikt över barnen men jag antar att de äldre tar ansvar för de yngre, men cykelhjälm alltså. Det tycker jag är jobbigt att se. Jonas däremot tycker inte det spelar någon roll eftersom det inte kör några bilar i vårt område (ska han säga, när han var barn cyklade han in i en stillastående lastbil och det var en jävla tur att han hade hjälm).

Jag menar att det inte ska vara avsaknaden av biltrafik som avgör utan att hjälmen ska vara en självklarhet i själva cyklandet. Lär man sig att det inte är farligt att cykla utan cykelhjälm borde det inte vara någon mening med att ha det senare. Nu ska jag inte säga för mycket eftersom jag själv inte har någon hjälm för tillfället. Men ändå.

Nu snurrade jag iväg i tankarna lite där. Åter till själva cyklandet. Det är coolt och tufft att kunna cykla här, cykelracen i sig stör mig inte direkt om det inte varit för att det som är ännu coolare än att ha en cykel är att ha en cykel med ringklocka. Den ringklockan ska plingas med HELA tiden. Det är faktiskt vanisnnigt irriterande om du sitter på balkongen för att läsa och dricka te. För mig är det störande men jag har fått lära mig att koppla bort det och inte välja att störa mig på det. Jonas däremot drar en djup lycklig suck och NJUTER av oljudet. Ju högre desto mer bevis på hur lyckliga barnen är och hur roligt de har.

Innan när jag satt och åt frukost och njöt av tystnaden barnen lämnar efter sig när de går till skolan kom det förbi ett barn. Ett barn som fått en visselpipa hen blåste i med varje andetag. Lyckligtvis gick hen in efter en stund och tysnaden la sig. Men jag hade redan stört mig, irriterat funderat på vemfan som ger ett barn en jävla visselpipa och VARFÖR det var så roligt att blåsa i den trots att ingen annan var i närheten för att höra (förutom jag då). Samtidigt kunde jag riktigt se framför mig hur Jonas skulle reagerat. Den där djupa och lyckliga sucken, det nostalgiska i blicken och friden han skulle utstråla. Att det är liv och rörelse runt omkring gör honom glad och avslappnad. Han hade tänkt på hur roligt det var när han själv var liten och hade fått en visselpipa. Sen hade han sett hur irriterad jag var och gjort det ännu tydligare vilken tråkig surkärring jag är som inte unnar barnen någon som helst glädje i livet (OBS, min tolkning). Visst, jag bor mycket hellre här där det är liv och rörelse än i ett område där barn ska akta sig och respektera de vuxna genom att hålla nivån nere. Jag tycker också att barnen ska få leka och ha roligt – men fan va jag hade velat ha en balkong på andra sidan lägenheten istället. Men nu är det inte så och här sitter jag i regnet.

En Oscar till Jared!

Jared Leto, mannen med de bästa tacken har gjort det igen! Här är hans tacktal från The Independent Spirit Awards:

I’d like to thank, first of all, the youngest and the most inspiring actor in the entire fucking room, Bruce Dern. In case this is the last time that I get to thank anyone, I’ve wrote down a couple names. I want to thank Film Independent and Jason Weinberg. Thank you Jason for making this so fun and so classy and so cool. I’m really so honored to be able to work with you. Robin Baum, as well, the most beautiful and classy publicist in the business—wherever you are and your daughter somewhere, hiding. To my bigger and better brain, thank you for everything. Nick Sullivan and Jim Toth, I love you guys so much, thank you. Josh Lieberman, Mora Rifter, Jean-Marc Vallee, Matthew McConaughey—alright, alright, alright. After Dallas Buyers Club, I think I’m going to pull the opposite of a McConaissance and just do romantic comedies. I do want to say, my mother took me to art house cinemas when I was a kid and she introduced me to independent cinema. And I’m so fucking proud to be a part of this gang of dreamers here today—people who take risks and put it all on the line and people who change lives. Very, very proud to be a part of you guys. To continue the list now: Jennifer Garner, Robbie Brenner, Rachel Winter, Holly Wiersma, Logan Levy, Nathan Ross, Cassian Elwes, Robin Mathews, Kurt and Bart—they have no last names, but they are wonderful—Joe Newcomb, Nicholas Chartier, the absolutely incredible team at Focus Features—I love you guys. You are amazing at what you do. Calpernia Addams, Mark Twain, David Bowie, Pink Floyd, Ansel Adams, Steve Jobs, Mozart, the one and only River Phoenix, Kurt Cobain, the seven billion human beings on the planet, and all of the planets and animals. Keith Stanfield. The late, great James Gandolfini, his kid, and his wife, who are here—I share this with you. Will Forte, you are talented and incredible—thank you so much. Michael Fassbender, David Fincher, Terrence Malick, Scorsese, Hermann Hesse, Stanislavski, Boleslavsky, Darren Aronofsky, Marisa Tomei, Reese Witherspoon, Diane Kruger, Sarah Polley, Peter Bogdanovich, Maria Bello, Peter Travers, Wayne Gretzky. I don’t know why I said that. I think that ’s a typo actually. Fucking iPhone. Sorry, the iTunes guys are here. Thank you as well. I want to say, #mymindisblown, just to get a little trending topic in there. I would like to thank the makers of vegan butter and baby Jesus. I have to thank Christopher Walken, who always deserves to be thanked. Homemade burritos, my brother Shannon, my mother Constance, Whitcomb L. Judson—the inventor of the zipper, the city of angels, and this is a special one: I want to thank all of the woman I’ve been with and all of the women who think they’ve been with me. Dr. Seuss. Ted Sarantos. Netflix. Philip Seymour Hoffman. My future ex-wife, Lupita, I’m thinking about you. And just a couple more: The C.I.A. . . I mean, CAA. The Echelon, the dark force, the dreamers, the believers, the 36 million who have died of AIDS. And the 35 million who are still living with H.I.V. AIDs around the world, I dedicate this to you. To the L.G.B.T. and Q community, here’s to life.

I natt står Jared Oscarsnominerad för bästa supporting actor och även om jag inte sett Dallas Buyers Club ännu så vet jag att ingen förtjänar statyetten mer än vad han gör. När han tar emot statyetten i natt kommer han dock bara ha 45 sekunder till tacktal. Undrar vilka delar han väljer då..

Current obsessions

Jag har råkat se tre filmer under kort tid som alla råkar ha ovanligt fina manliga skådespelare men framförallt är det deras karaktärer jag obsessar lite över. Det är på riktigt väldigt jobbigt och frustrerande för mig.

Johnny i Känn Ingen Sorg

Vronsky från Anna Karenina

Och nu Jace Wayland från The Mortal Instruments. Finner inga ord mer än att han måste vara den vackraste människan i hela världen just nu… Dör på hans kindben. Uäääh.

9 juni

Ett litet problem jag har är att jag blir väldigt förvirrad och misstänksam när unga män jag inte känner är trevliga och pratsamma. Samtidigt som jag blir riktigt irriterad om de är otrevliga och dryga.

Hur som helst, detta leder till att jag nu nyss hemkommen från en tågresa med SJ i första klass är lite förvirrad över personalen ombord som började prata när det strax var dags att kliva av tåget.
Otroligt trevlig kille som ställde lite frågor och avslutade med att “Det kommer bli en underbar dag att jobba imorgon!” Javisst kommer det bli det svarade jag, lite fundersam om personalen i första klass alltid är såhär trevliga.

Oavsett. Här har vi en person i serviceyrke som ändå tar sig tid att föra en vanlig konversation. Det tycker jag är himla fint. För det kan väl knappast vara så att han tyckte jag såg söt ut där jag satt med näsan i boken, håret i en slarvig toffs, osminkad, klädd i röda haremsbyxor och med en härlig finne på hakan?

Fredag.

Idag är det fredag. En bra dag på flera sätt. Kanske framför allt att det är Internationella dagen mot homo- och transfobi. Många pratar om hur “bra” allt är i Sverige och jag blir mest trött. Föds vissa med skygglappar eller lär man sig använda dem på dagis? Precis som vi lär oss normerna från vuxna i tidig ålder? Jag vet inte. Ibland tänker jag att Jonas Gardell är det bästa som hänt Sverige. Oavsett hur “långt” vi kommit i Sverige är det viktigt att inte glömma hur illa det ser ut på många ställen runt om i världen.

gay

cimon

Gråter floder när jag läser om hur Cimon Lundbergs styvpappa tvingade honom att slänga sitt dockhuvud som man kunde sminka och kamma. För att sånt leker inte små pojkar med. Det är så vansinnigt jag blir tokig. Hur kan man lägga sina egna normer på ett barn? Hur? Låt ungen göra vad den vill. Många barn vill följa normen de lär sig på dagis, vara som de andra barnen. Okej självklart ska ingen då tvingas leka med något man inte vill leka med. Eller ha vissa kläder för att så ska det minsann vara och KÖNSNEUTRALT ÄR DET NYA SVARTA. Men hur kan man neka ett barn något? Det var ju fan ångest om man hade “fel” gympapåse i skolan. Hur illa är det då inte att få höra att man vill leka med “fel leksaker”. Jag blir galen.
Homofobi är det äckligaste jag vet.