Premiärmilen

Nu har det gått fyra dagar sedan jag sprang så för att inte glömma hur loppet kändes tänkte jag att jag skulle försöka skriva någon slags sammanfattning eller utvärdering.

På morgonen käkade jag en halv acai-bowl, två mackor på mormors hälsobröd som jag bakar själv, ett ägg och te. Det var väl ungefär 2 timmar före start. Det roliga är att jag ställde klockan noga kvällen före men vaknade av mig själv, katterna och Jonas tio minuter efter larmet skulle startat. Då kom jag på att jag har Läggdags-funktionen avstängd på helgerna vilket jag hade glömt när jag ställde klockan. Vi pratade ändå om hur hemskt det skulle bli om jag försov mig, jag som aldrig försover mig. Så det kunde gått illa, katterna var märkligt nog lugna också. De brukar annars hålla hov från 06.30.

Vid spärrarna på Universitetet mötte Jonas och jag upp Clara som också skulle springa. Jag gick inom Södra huset och nervositetskissade innan vi gick till startområdet. Där checkade vi läget och kände in stämningen. Jonas tog min väska men Clara lämnade in sin och sen gick vi upp mot starten där gruppen före oss gjorde sig redo. Vi ställde oss en bit bort och tittade på innan vi själva ställde oss på plats och började värma upp.

När starten gick tog jag det lugnt, det märktes också att Premiärmilen är ett lopp med mer vana löpare eftersom ingen hetsade iväg. Kilometer 1-3 rullade på bra, vi fick regn över oss men då fällde jag upp min luva och det är alltid lite mysigt för man känner sig som ett springande tält. Strax efter kilometer två ökade jag takten lite. Jag sprang ganska länge innan jag satte igång musiken, tror inte jag startade den förrän efter 3 kilometer. I början är det alltid härligt att komma in i stämningen och bara lyssna på alla andras andetag. Förutom att jag hade en flåsande man i nacken som från 1 km lät som om han var redo att ge upp.

När vi sprang på cykelvägen över fältet bakom Naturhistoriska mötte vi en skum kille som jag ser i tunnelbanan och på universitetet ibland. Han är extremt ofräsch och obehaglig, han har en himla märklig utstrålning. Han gick mitt i cykelvägen, mot strömmen av löpare och filmade med sin mobil och mötte alla med en blick som om vi var dumma i huvudet och att han stod över oss alla i intelligens. Fattar inte vad hans problem är. Han gör likadant i tunnelbanan, minus filmandet.

Hur som helst. När vi kom ut till 4H-gården startade jag musiken runt 4 km och började känna att nu var det ju ändå en bit kvar ändå. Men jag höll modet uppe och sprang på i ett jämt tempo. Det var inte så mycket folk runt mig, det var t o m glest. Herregud, kommer aldrig satsa på att springa Tjejmilen med hopp om en vettig tid igen. Det är trångt som i passet där hjorden springer över Mufasa i The Lion King. Minus tempot då. Vissa gnuer går andra lunkar andra springer.

Tillbaka till Premiärmilen. Jag lyssnade på Hamilton-soundtracket från början och var under hela resterande loppet smått impad av hur perfekt musiken timade med vilket humör jag var på. Jag mimade och dansade med armarna lite från och till och så lyckades jag hålla peppen uppe hela tiden.

Vid 5 km insåg jag att jag faktiskt höll en stabil takt och sprang in på 30:46. Efter 5 km flöt det på bra och jag kunde hålla uppe tempot. Jag visste att det skulle komma ett backigt parti vid 8 km men när det väl dök upp hade jag kraft kvar och tog backarna utan problem. Förstod inte vad alla ojade sig över. Sista backen på Tjejmilen är tusen gånger värre tycker jag. Många gick hur som helst och därför kändes det extra bra att kunna springa upp, även om tekniken kanske inte var den allra bästa. Men jag var inne i ett flow och var så himla GLAD över hur bra allt kändes och efter backarna insåg jag att herregud lopppet är ju snart SLUT. Så har jag aldrig känt mellan 8-10 km innan, då har jag bara varit helt slut och fått kämpa för att inte börja gå. 8-10 km gick hur bra som helst och det var t o m roligt. När vi började närma oss mål kände jag att jag skulle ha krafter kvar att trycka på lite extra på upploppet även om jag inte orkade höja farten km 9-10. När jag sprang på upploppet såg jag Jonas som stod och hejade och jag tryckte på. Det gick nog inte så snabbt egentligen men det kändes som att jag verkligen for fram. Jag klockade in på 1:00:36, slet en medalj ur en stackars pojkes hand, tog en banan och kom ut ur fållan där Jonas stod. Först då fattade att jag verkligen hade sprungit på timmen. Att jag var mindre än en minut långsammare från mitt senaste lopp i oktober. Och att formen kändes bättre än någonsin, jag fattade hur bra jag sprungit, hur min kropp burit mig hela vägen och att huvudet aldrig ville ge upp. Fattade hur styrketräningen, Almenäsintervallerna och att gå i alla rulltrappor verkligen hade gett resultat. Tiden var “sämre” men formen var bättre än där jag slutade. Då började jag gråta av glädje och lite hunger eftersom jag hade glömt att äta min banan 45 minuter före start. Det var en så fantastisk känsla att känna att jag var så mycket bättre än jag hade vågat hoppas. Att jag sprang så bra utan att jag ens tittade på klockan under loppet.

När vi kom hem var jag inte heller så trött som jag annars varit efter de andra loppen även om jag ju såklart bara tog det lugnt och vilade. Hade inte orkat göra något arbete efter om jag säger så. På kvällen firade vi med hamburgare på Flippin Burgers!

Lopp 2017

Har  haft en liten session vid datorn nu ikväll. Här är alla lopp jag är anmäld till (so far) 2017:

Premiärmilen, 1 april
Kungsholmen Runt, 13 maj
Vårruset, 23 maj (mål, 25 minuter)
Sthlm10, 15 juni (mål, 55-58 minuter)
Tjejmilen, 2 september
Lidingöloppet 15, 23 september (mål, överleva)

Kvar att anmäla:
Hässelbyloppet 8 oktober (nytt personbästa, gärna 55 minuter)

De understrukna är de jag vill prestera på och har extra fokus på. De andra är mer prestigelöst för att det är kul.

Älskar att springa lopp så vill utmana mig själv i år. Vill ju verkligen bli snabbare och mer explosiv i mitt steg i år.

 

Mina vänner från Träningspodden

Oklar rubrik men nu ikväll när jag lagade mat lyssnade jag på ett avsnitt av Träningspodden från november 2016 där de ställde träningsfrågor a la Mina Vänner-style. Så eftersom jag inte orkar komma på eget innehåll i den här bloggen så tar jag och svarar på deras frågor jag också.

Min bästa muskel: Förutom hjärta och tunga skulle jag nog säga att det är mina lårmuskler, quadriceps. Tycker alltid det är en soft muskel att träna, go att ha träningsvärk i och det går snabbt att bli stark i. Rejäla benmuskler på tjejer är typ det snyggaste jag vet just nu.  

Mitt bästa underlag att springa på: Skogsstig som sviktar lagom. Fixar inte spån eller sand. Asfalt är okej men det är för mig oftast en transportsträcka till stigen jag är på väg till.

Bästa träningsmotivation: Att vara anmäld till lopp. Och att bli stark och uthållig för att kunna krossa patriarkatet såklart.

Min bästa övning: Älskar alla benövningar som finns, både med och utan vikter. I yoga gillar jag Happy Baby, Lizard och Downward Dog. I löpning tycker jag om att springa långt och titta på naturen samtidigt.  

Mina bästa träningsskor: Har typ bara Asics så får säga Asics. De passar mina smala fötter och ger bra stöd.

Mitt bästa träningsminne: Måste säga att hela Revolution nu i januari var en väldigt angenäm upplevelse. Första gången jag sprang en mil var en väldigt härlig runda. Jag var supertrött men var så nära så jag fortsatte pusha och pusha. Det var häftigt att känna att jag orkade och hade mer kvar att ge.

Bra helg

Idag avslutade jag REVOLUTION. Känns lite tråkigt att jag var tvungen att ta en paus, men jag genomförde alla 31 pass i alla fall!

Helgen har varit bra. I fredags gick jag på stan och köpte allt som är gott (dvs prosecco, ost, chark och räkor) som sedan åt framför På Spåret. Behöver inte mer än så på en fredag. Igår tog vi det lugnt på förmiddagen, Jonas sprang en sväng och jag gjorde min yoga. På eftermiddagen mötte vi upp Thomas och vi gick jordens längsta runda i jakt på ett ställe att fika på inne i city. Det slutade med ett glas vin på Gretas inne på Haymarket innan vi åt sushi på Sushi Yama. Att äta sushi på Sushi Yama innan bio är vår grej. På kvällen hade vi biljetter till Moana/Vaiana.


Vi har sagt Moana och trott att Vaiana bara var en svensk titel, jag hade fått för mig att det skulle ha någon koppling till vatten eller något. Men vi såg filmen på engelska och genom hela filmen och i alla sånger var det Vaiana som gällde. Något förvirrade googlade vi efteråt och det visade sig att den faktiskt heter Vaiana i hela Europa eftersom Moana är en känd porrskådis i Italien, där den faktiskt heter Oceania. Tänker att någon på Disney inte gjorde sitt jobb helt helhjärtat. Så nu är jag lite osäker på vad jag ska kalla den. Gillar Moana mer, det passar bättre med Maui och ön Motunui men vad gör man?

Oavsett titel så var filmen helt fantastisk! Grät som en gnu till How far I’ll go – reprise. Livet som HSP. Musiken är ju gjord av Lin-Manuel Miranda som gjort supermusikalen Hamilton vilket är supertydligt och kul för den som gillar hans musik. Sen är det ju kul att Jemaine Clement från Flight of the Conchords är med i en mindre roll.


Idag tog vi det ganska lugnt på förmiddagen, mer yoga och mer löpning sen mötte vi Thomas och hans syster på Max inne i stan där vi käkade lunch innan det var dags för musikalen The Book of Mormon på China. Den var verkligen hur bra som helst. Jag gick dit peppad med låga förväntningar. Är alltid lite försiktig med svenska uppsättningar av musikaler. Mycket kan bli så lost in translation men denna översättningen var verkligen bra! Hela ensemblen var superduktiga, jag gillar när alla är lika viktiga och det inte bara handlar om att ta in en kändis som spelar huvudrollen och ska bära hela storyn. Linus Wahlgren och Per Andersson var grymma. Bästa var när vi gick ut från teatern efteråt och blev mötta av unga missionerande mormon-killar som erbjöd oss boken. Bör tilläggas att Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga hade tre helsideannonser i programmet där överskottet gick till barns skolgång i Uganda (där musikalen utspelar sig). Är så fascinerad av mormoner, följer flera i USA på instagram. Älskar instagram på det sättet.

Bra helg helt enkelt! Nu ska jag laga pasta bolognese!

 

Yoga Revolution

Karin ville att jag skulle berätta lite mer om Yoga Revolution, eller REVOLUTION som jag brukar säga.

REVOLUTION är ett gratis yogaprogram som man följer via Youtube och varje dag skickas ett mail (frivilligt) med förpepp inför kommande pass. Detta görs av kanalen Yoga With Adriene som drivs av (just det) Adriene. Utan att ha följt några andra yogapass på Youtube och utan att någonsin ha gjort ett yogapass på lokal kan jag helt ärligt säga att Adriene är yogavärdlens skönaste personlighet. Hon är ganska goofy och kan när som helst börja sjunga någon låt hon kommer att tänka på.

REVOLUTION är det tredje månadsprogrammet hon delat gratis på kanalen. De två första heter 30 Days of Yoga och Yoga Camp. Förra året följde jag 30 Days of Yoga lite sporadiskt och genomförde det i slutet av december. Därför gick jag ganska snabbt med i nyhetsbrevet för REVOLUTION och körde igång för att vara med från början när programmet startade nu i januari. Det är alltså bara några dagar kvar, jag ligger dock tre dagar efter. Egentligen låg jag två dagar efter men idag får jag ta en vilodag eftersom min hals är lite smått obstinat och syrran och jag ska på Tegan And Sara ikväll så viktigt att vara frisk. Av förklarliga skäl gjorde jag inget pass den 1 januari heller, hell jag hade världens huvudvärk. Eftersom jag har följt ifrån Sverige och Adriene bor i Texas så är det ju inte bara ett stort hav utan även flera timmar emellan oss, så det var från början en bra plan att ligga en dag efter så att jag kunde göra passet på förmiddagen.

HURSOMHELST. Jag skulle rekommendera att man börjar med 30 Days och inte REVOLUTION. Dels för att det är hennes första och den är helt inriktad på nybörjare, under de 30 dagarna tyckte jag att jag lärde mig tillräckligt mycket för att köra vidare med REVOLUTION som går djupare in in filosofin kring yoga, har ett lite högre tempo mellan övningarna utan basic instruktioner om hur en pose ska göra. Adriene har dessutom en hel spellista som heter Foundations of Yoga där hon går igenom alla grundpositioner väldigt noga, så man kan alltid pausa en video och kika närmare på en pose man har svårt för. Nu har jag ju rätt hög kroppslig intelligens och bra kroppsmedvetenhet efter alla dansår så jag kör på utan pauser.

REVOLUTION menar Adriene inte handlar om yoga, vi bara gör yoga för att nå våra mål. Vilket i detta fall är att bli mer tonad men också starkare mentalt och lära känna sig själv på en djupare nivå. Via yoga. Att bli mer tonad är väldigt tydligt, det är mycket mer styrkeövningar i REVOLUTION än vad det är i 30 Days. Jag har liksom fått platt mage och muskler i överarmarna? Hur hände det? Little goes a long way, säger Adriene och kvinnagudinna det stämmer verkligen. Passen är oftast 30 minuter långa, sista 11 dagarna varierar mer men inget pass är längre än 37 minuter (förutom ett som är 47 minuter långt).

Det jag lärt mig av REVOLUTION so far är att jag inte behöver maxa alla övningar bara för att jag rent fysiskt kan nå de flesta ytterlägen, det är bättre för mig om jag inte töjer till max och istället njuter av upplevelsen. Adriene är extremt prestigelös som instruktör och jag gillar verkligen hennes filosofi Find what feels good. Hon har dessutom fått mig att bli helt besatt av att dricka vatten och uppskatta hur lyckligt lottad jag är som kan dricka rent vatten utan att anstränga mig över huvud taget.

När jag är klar med REVOLUTION kommer jag nog följa Yoga Camp men mer som paus från löpning och styrketräning.

 

Wait for it

Det är så mycket som snurrar nu, så många tankar och en stark ilska. Ilska över världen. Män. Är så trött på män. Men orkar inte formulera något konkret för jag orkar inte med att ta en diskussion heller just nu. Försöker fokusera på min träning för det är i alla fall något jag är bra på som jag kan kontrollera. Yoga Revolution rullar på, kommer slå mitt rekord på antal utförda pass. Med det dubbla. Märker resultat. Kroppen är tonad. Jag når, jag orkar. Jag kan andas djupt.

Eftersom jag inte har något vettigt att säga klistrar jag in bästa texten från Hamilton (musikal, look it up). Jag brukar lyssna på den när jag springer intervaller och maxar på refrängerna tills jag gråter.

Love doesn’t discriminate
Between the sinners
And the saints
It takes and it takes and it takes
And we keep loving anyway
We laugh and we cry
And we break
And we make our mistakes
And if there’s a reason I’m by her side
When so many have tried
Then I’m willing to wait for it
I’m willing to wait for it

Death doesn’t discriminate
Between the sinners
And the saints
It takes and it takes and it takes
And we keep living anyway
We rise and we fall
And we break
And we make our mistakes
And if there’s a reason I’m still alive
When everyone who loves me has died
I’m willing to wait for it
I’m willing to wait for it

I am the one thing in life I can control
I am inimitable
I am an original

Life doesn’t discriminate
Between the sinners and the saints
It takes and it takes and it takes
And we keep living anyway
We rise and we fall and we break
And we make our mistakes
And if there’s a reason I’m still alive
When so many have died
Then I’m willin’ to—

Wait for it

Träning januari-mars 2017

Inspirerad av Emily Dahls inlägg om löpträning så copy – paste’ar jag här min kommentar till hennes inlägg för att ni också ska få veta hur jag tänker med min träning under det första kvartalet av 2017.

Tänker att kvartal är en rimlig uppdelning av år och träning. Säsonger skiftar och mycket kan hända på tre månader om man tränar regelbundet liksom:

” […] Min löpträning ligger på paus nu i januari. Kör yoga varje dag här hemma månaden ut, samt övar på mitt head stand men det kommer ta tid så jag låter det ta tid. I februari kommer jag ta upp styrketräningen för löpare där jag lämnade den i december samt börja med intervaller på löpband (och springa utomhus beroende på väderlek). I mars är planen att flytta ut löpningen och fortsätta med styrketräning både inomhus och utomhus. 1 april springer jag Premiärmilen här i Stockholm, känns bra att ha ett lopp så tidigt på säsongen eftersom jag peppas av att träna inför lopp. Har inget tidsmål för det loppet, bara ta mig runt och känna om styrketräningen gett resultat.

Jag lyssnar på poddar (Piskan och moroten, Träningspodden, Säker Stil, Veckans Bläcka) när jag springer utomhus, och soundtracket till Hamilton-musikalen på löpbandet. Har släppt alla hämningar och mimar med för att orka stå ut med att springa och springa utan att förflytta mig en meter. Är en utomhuslöpare helt enkelt, haha.”

Nyårslöften

Några löften har jag faktiskt sammanställt för 2017. Nu 2016 minns jag inte om jag hade några konkreta löften men ett mål var att lära mig åka buss i Stockholms innerstad. Eller inte lära mig åka buss men få koll på linjerna och hur de går. Har åkt buss 1, 2, 4, 50 och 67 mest men några andra har jag också fått koll på. Kan nu säga att jag hittar i hela stan med alla färdmedel!

Men årens löften kommer här lastat:

  • Skriva. För att bearbeta och utforska mitt minne. Och för att andra säger att jag borde. Tänker att jag kommer bli en blandning av Alex Schulman, Marcel Proust och Hjalmar Söderberg. Ni hör ju att det behövs en kvinna på den fronten.
  • Jag ska börja säga mer “Mhmm…” istället för vad jag tycker och tänker hela tiden. För att spara på mig själv och ge mig lite lugn och ro i samtal. Låter konstigare än vad det är. Vill bli mer som Jennie Hammar i Veckans Bläcka. Hon säger “mhmm..” ofta och det låter coolt.
  • Gå utanför min comfort zone genom att testa på klättring.
  • Öva upp att kunna gå upp i huvudstående (yoga). Också en del av att utmana mig själv och gå utanför min comfort zone. Jag är extremt rädd för att vara upp och ned, har alltid varit. 2016 handlade om att ge mig själv lugn och ro. 2017 måste testa några gränser. Jag behöver ju inte åka till Asien liksom, det räcker med att stå på huvudet för att få nya perspektiv tänker jag. P R E T T O.
  • Bli en snabbare löpare. Vill springa milen på 55 minuter i juni.
  • Springa 1,5 mil och 2 mil under andra halvan av året.

Vilken vecka!

.. eller helg snarare. Känns som att vi hunnit hur mycket som helst.

Tempot började väl redan i torsdags när jag gav mig ut och sprang vad som skulle vara 5 km men som blev 11 km för att undvika min hemtenta. Men sen gick det fort som bara den att skriva klart den så det var skönt. Jag lämnade in den strax efter lunch i fredags och sen chillade jag resten av eftermiddagen. Men på kvällen målade vi om väggarna i hallen, hallprojektet inleddes i augusti så det var extremt skönt att vakna upp i lördags och känna att vi var klara! Nu har vi nymålade väggar, tak och ett golv från Marrakech Design som vi älskar. Det blev verkligen toppen med ny färg på väggarna. Men allra härligast är ändå att ha en sko- och hatthylla igen.

Igår fixade Jonas god frukost medan jag låg och drog mig. Fick dock en himla energi av att ha en nyfixad hall så jag tog tag i att skura Lilys låda och jag rensade ett och ett halvt års kurspapper och texter. Slängde så mycket och sen organiserade jag det jag ville behålla. Såå himla skönt. Sen moppade jag hallgolvet också medan Jonas skrev på sin hemtenta. Efter lunch åkte vi upp till Ulriksdal där det var höstmarknad. Den var väl inte överväldigande kanske men vi köpte äppelmos och honung från Lidingö. Tänker lite på hur allt marknadsförs som så himla lokalt och “redigt” genom att komma från typ Härjedalen och andra nordliga landskap och fnissar lite åt att det mest lokala för oss nu är Lidingö, haha. Lite som när de sålde lyxjordgubbar från Bromölla i Danderyd. Man ba really? Jävla bromölla-bor att skicka de finaste jordgubbarna till Stockholm? Nä skulle inte tro det… Exotiska Bromölla, tjena.

Efter höstmarknaden åkte vi till Mörby Centrum där Jonas köpte en mössa och sen handlade vi lite gott till kvällen på Hemköp. Det blev ostar och chark, ofc. Ost och chark är min mening med livet. Till det drack vi en flaska mousserande som jag fick av Mindy och Dedde i 25-årspresent. Älskar mousserande. Mousserande är min andra mening med livet. Vi tittade på V for Vendetta, så jävla bra film. Vi satt genom hela filmen och ba “Herregud, det är så bra. Så snyggt. Orkar inte. Gaaah SÅ SNYGGT!”, vi gillar den helt enkelt. Det är en sån tacksam film som gör det lätt för en att känna sig så himla smart, djup och intellektuell. Efteråt blev jag ledsen för Matrix dök upp som förslag som nästa film och då började vi prata om att skinnkläder nog kommer tillbaka vilken säsong som helst och då kom jag att tänka på mammas svarta skinnkavaj som hon köpte någon månad innan hon dog och hur fin hon hade tyckt att den var och att det verkligen var ett plagg hon investerade i för att kunna ha länge. Och så blev jag ledsen över att det var ett sånt plagg vi inte kunde med att behålla, ingen av oss hade någon koppling till den mer än att hon hade tyckt om den. Och vi behöll ju så mycket annat som vi faktiskt hade minnen kopplade till. Hennes fina sommarklänning som hon hade på Sofias examen behöll jag, den andra begravde vi henne i (eller ja, kremerade). Så att hon fick vara klädd som sig själv i en klänning vi har massa bilder på henne i. Usch ja. Men den jävla skinnkavajen knäckte mig helt och då gav jag efter för det där trycket över tinningar och bröst som fått mig att ta små små andetag hela dagen. Det är ändå mitt bästa tips för att skjuta upp saker man inte orkar känna, andas inte så himla djupt. Andas du djupt så stannar du upp, känner och blir lugn. Det är då det kommer. Med små andetag klarar man sig LÅNGT. Jonas säger att jag suckar så djupt ibland, han brukar fråga vad det är, men det är ju bara att jag andas små andetag och ibland får göra en ny major syresättning. Hur som helst, jag grät och var ledsen. Lät mig vara det, väntade ut det, jag hatar ju att vara ledsen. Det är SÅ JOBBIGT. Jag orkar bara inte. Jag orkar så sällan. Men jag tänkte att var det någon kväll det skulle gråtas så var det väl då. Tror dessutom hon hade blivit sur och sårad om jag inte hade gråtit och saknat henne på den enda jävla dagen i kalendern som är ägnad sorgen i stugorna.

Idag då? Jag vaknade av Lily-väckarklocka. Hon är mycket slug. Först väcker hon Jonas genom att jama när hon tycker att det räcker med sömn, jag är döv för alla väckningsljud förutom mitt eget larm så jag sover gott vidare. När hon varit uppe med honom en stund brukar hon vilja valla upp mig också. Då lägger hon sig nere vid mina fötter och sticker långsamt in en tass som hon strycker längs min fot under täcket. Det kittlas förstås och om jag då rör på fötterna slår hon till. Så jag har då valet att ligga still och hålla ut tills hon tröttnar, eller så drar jag upp fötterna fort som fasen. Men ja, jag har ju vaknat. Så på rent djävulskap brukar jag ligga kvar en kvart eller tjugo minuter till. Under den tiden skriker hon, hoppar upp och stirrar på mig, hoppar ner igen. Är borta en stund och sen kastar hon sig upp i sängen och skriker det lilla kattbarnet. Inget morgongos. Lily skulle nog gilla det militära.

Efter frukost drog jag igång ett litet boot camp i vardagsrummet med lite övningar från Brita Zackaris artikel i senaste ELLE. Behöver ju jobba upp lite styrka och uthållighet i överkroppen om jag ska orka transportera en halvstor Maine Coon och julklappar i vinter. Sen tog jag en dusch och började röja i hallgarderoberna. Vi har så äckligt mycket kläder och prylar, jag har fått dille på att det måste rensas innan jul. Så vi blev av med flera par skor, någon halsduk och en av Jonas jackor. SÅ SKÖNT. Jag passade på att skura garderoberna invändigt och sen hängde jag in alla ytterplagg snyggt och prydligt. Sommarskor och de tunna jackorna fick flytta upp i överskåpen. Nu är vi redo för vinter, vilket är bra eftersom vi har massa snö. Det var halt som fan när vi gick till ICA för att handla. När vi kom hem gjorde jag en höstig köttfärssoppa och svängde ihop en kladdkaka eftersom det är kladdkakans dag imorgon.

Ja, ni hör ju. Extremt effektiv helg!

Allsång på yogamattan

Eftersom jag tränar en hel del så stretchar jag ju också en hel del. Att stretcha efteråt och sen ta en dusch är det mysigaste med träning tycker jag. Börjar bli riktigt vig för jag har lagt fokus på att stretcha ordentligt.

Nu har jag lagt ihop massa musik i en lista som är ASBRA att stretcha till. Från Disney till The Pussycat Dolls till Johnny Cash, Dixie Chicks, Britney Spears, Takida och Beyoncé. Skön allsång, smäktande ballader och power helt enkelt. Det är bra att sjunga när man stretchar för då slutar man inte andas (hålla andan dvs). Precis som när man är rädd eller nervös. I My Chemical Romance’s eviga ord:

Sing it for the boys
Sing it for the girls
Every time that you lose it sing it for the world
Sing it from the heart
Sing it till you’re nuts
Sing it out for the ones that’ll hate your guts
Sing it for the deaf
Sing it for the blind
Sing about everyone that you left behind
Sing it for the world
Sing it for the world