Accidental Babies

Well, I held you like a lover, happy hands
Your elbow in the appropriate place
And we ignored our others, happy plans
For that delicate look upon your face

Our bodies moved and hardened
Hurting parts of your garden
With no room for a pardon
In a place where no one knows what we have done

Do you come together ever with him?
And is he dark enough, enough to see your light?
And do you brush your teeth before you kiss?
Do you miss my smell?

And is he bold enough to take you on?
Do you feel like you belong?
And does he drive you wild or just mildly free?
What about me?

Well, you held me like a lover, sweaty hands
And my foot in the appropriate place
And we use cushions to cover, happy glands
In the mild issue of our disgrace

Our minds pressed and guarded
While our flesh disregarded
The lack of space for the light-hearted
In the boom that beats our drum

And I know I make you cry
I know sometimes you wanna die
But do you really feel alive without me?
If so, be free, if not, leave him for me
Before one of us has accidental babies
For we are in love

Do you come together ever with him?
And is he dark enough, enough to see your light?
And do you brush your teeth before you kiss?
Do you miss my smell?

And is he bold enough to take you on?
Do you feel like you belong?
And does he drive you wild or just mildly free?
What about me? What about me?

Någonstans är det väl fel i huvudet på mig men låtar(texter) som denna kan få mig att stanna upp, lyssna noga och
K Ä N N A. Herregud vad jag känner. Olycklig kärlek och kärlek som inte kan bli slår mig så hårt i magen varje gång. Detta kan ju vara den sorgligaste låten i hela världshistorien. Ett sex minuter och trettiofyra sekunder långt slag i magen.

Damien Rice – Accidental Babies 

 

“De som inte vill förstå kommer aldrig att förstå.”

“De som inte vill förstå kommer aldrig att förstå”, sa Veronica till mig för ett tag sedan när vi tog en fika tillsammans. Hon sammanfattade sin känsla för ett ämne som för mig är löjligt känsligt. Att folk ska förstå.

Jag vill gärna förklara allt, långa förklaringar till varför si eller varför så. Visa att jag har en mening med allt. Kanske för att jag delvis är lite uppväxt med att behöva försvara mig i tid och otid. Alltid ha en anledning, en bakomliggande orsak till ALLT. Jag gör inget utan goda skäl om ni förstår vad jag menar. Jag vill så gärna bli förstådd och blir alltid så ledsen när jag blir missuppfattad. Detta har genom åren lett till att jag undviker vissa saker helt, för “vad ska folk tro?” / “nu kommer folk prata” / “några kommer missuppfatta allt”, ibland säkert helt i onödan för i huvudet gör jag säkert en höna av en fjäder bara för att jag kanske inte har en perfekt förklaring, ett vattentätt försvarstal eller en jäävligt bra anledning. 

Men genom att bli äldre och prata med andra människor om deras funderingar börjar jag ifrågasätta dessa mina egna vanor och beteenden (ja jag ifrågasätter min rädsla för att bli ifrågasatt, helvete detta börjar bli djupt). Jag är helt enkelt så jävla trött på att bli trött av att förklara mig själv. Vi lever i en sjukt orättvis värld och jag gör så himla mycket för att vara rätt, provocerar aldrig medvetet just for the hell of it – men det Veronica sa var så sant, så sant att jag aldrig ens sett klart nog på saker för att själv inse hur löjligt det är att vara rädd för vad andra ska tycka, att andra ska missförstå eller döma. För det är ju faktiskt så. De som inte vill förstå kommer ändå aldrig att förstå. Det är något jag måste lära mig leva med och istället lägga fokus på de som faktiskt förstår utan att jag behöver säga ett knyst. Eller lägga fokus på de som har folkvett nog att hålla käft och sköta sitt höhö. 

So here goes

DSC_0071DSC_0059DSC_0091 DSC_0083

Cornelia 2.0 – nu utan blindtarm

Rubriken snodd från min Sofia.

Jag åkte alltså in till akuten med magsmärtor i tisdags och skrevs ut från kirurgiska avdelningen igårkväll utan min blindtarm. Det hände så mycket på ganska få dagar så jag tänkte sätta mig och skriva ner allt även om det är just allt det där som är jobbigt att tänka på när jag ligger och vilar. Men så är det med det!

Sommarläsning

20140611-110000-39600588.jpg

20140611-105958-39598357.jpg

Jag vet inte riktigt hur det hände och det bara blev så. Helt plötsligt hade jag en hel hög av nya böcker med mig ut på balkongen när det var dags att slå sig ner och läsa.

Efter A Dance With Dragons började jag med The Goldfinch som jag fick i julklapp och längtat efter att läsa sen dess. Men helt plötsligt blev det ju 27 maj och release av sista delen av The Mortal Instruments som jag klippte i höstas. Beställde den från Adlibris dagen före men fick sedan ett mail om att den var slut hos förlaget (töntar, som om den inte skulle hypas som fan?) och att min order plockats bort. Hell. Hittade den några dagar senare på cdon.com av alla platser, med 9% rabatt på engelsk pocket dessutom. Så i måndags kom den hem och jag var ju tvungen att liksom börja lite lite och blev ju hooked direkt. DESSUTOM köpte jag Nina Åkestams bok Meningen Med Hela Skiten för att pigga upp mig efter allt med butiken. Samma uppiggning gjorde jag precis innan valet och köpte Under Det Rosa Täcket av Nina Björk.

Så jag har att läsa, det går ingen nöd här. Jag läste halva Meningen Med Hela Skiten igår och känner på mig att jag läser ut den redan idag för den är bara helt galet bra och viktig och nyttig. Kan verkligen rekommendera den till alla jag känner! Det kommer fler recensioner senare i sommar så håll ut.

Inatt jag drömde..

Jag sover rätt dåligt just nu och jagas av ganska jobbiga drömmar; men inatt tog ändå priset. Drömde att någon gjort inbrott i alla lägenheter i huset och stulit alla sängkläder. Jag hade panik för mina sängkläder från Beach House. Vaknade förtvivlad innan jag kom på att de bara låg i tvätten.

20140523-234508-85508003.jpg

FeministSofia

Min bästa vän Sofia skriver klokt från andra sidan jorden. Och jag vill testa reblog-knappen på WordPress!

sofiaisingapore

Jag gjorde mig tidigt känd som ‘feminsten’ här i Singapore. Inte bara jag, utan alla vi svenskar, jag och Maria samt de killarna som inte har några problem att själva kalla sig feminister (vilket är otänkbart för våra amerikanska killkompisar ‘We would be bullied if we said that we are feminists’). Jag har inga problem alls med att bli sedd som en feminist, jämställdhet är något vi alla tjänar på. Det finns mycket att säga om ämnet men i stället ska jag ge er två lökiga bilder som dykt upp i mitt nyhetsflöde de senaste veckorna för att jag har en vän på facebook som (helt obegripligt) har gillat dem.
IMG_2101

Bild 1. är helt klart menad som ett skämt. Jag fattar det. Jag har humor. Haha. Men det är inte så kul. Ett av de problemen jag ser med bilden är att man viftar bort en lång historia av kvinnoförtryck genom att lite skämtsamt förklara…

View original post 525 more words

Kan ni sluta påta i era jävla trädgårdar?

Alla Carpe Diem-bloggar pratar om hur häärligt det är med sommartid. Är det bara jag som fortfarande inte riktigt är klar med mörkret? Kylan kan jag för all del bli av med men låt mig behålla mörkret lite till. Visst är det trevligare med ljusare dagar och kvällar men med dem kommer också den där känslan av att man måste carpa diem, måste vara utomhus, måste vara social, måste njuuuta – på med solglasögonen och ut på uteserveringen, ut på långa promenader längs havet, ut och titta på blommande sakuraträd.

Allt det där är ju så fruktansvärt trevligt om man har en mysig liten trädgård, en strand 10 minuter bort med cykel eller en hel massa vänner med bra grillar. Jag saknar visserligen inte vänner och det finns ju en finfin park här i närheten men just därför kommer också pressen att utnyttja tiden, utnyttja den finfina parken. Att inte deppa över avsaknaden av hav och skog runt knuten, inte deppa över jag-vet-inte-vad.

Nu är det sommartid. Nu är det inte längre okej att efter jobbet komma hem och laga mat för att sedan vandra till soffan med en kopp te och ta igen gårdagens avsnitt innan det är dags för sängen. Nu måste man plötsligt börja njuta av livet utomhus i det gröna. Njuta av ljuset och komma hem sent efter en picknick eller vad det kan vara. Jag orkar inte riktigt ännu. Jag vill få vara inomhus i min soffa med den sköna pälspläden över fötterna och läsa, se serier och dricka te.

Självklart gåår det att fortsätta stanna inomhus men med ljuset kommer ångesten över tiden som måste utnyttjas. För egentligen är det ju himla trevligt och härligt. Ljuset, stämningen och dofterna som hör våren till – men herregud jag orkar inte riktigt ännu. Kan ni sluta påta i era jävla trädgårdar? Jag vill ju också ha en trädgård med penséer, påskliljor, krokusar och fina utemöbler där man kan sitta med vänner när värmen kommer. En trädgård som man kan titta ut på eller äta frukost i. Inte en jävla balkong med utsikt mot grannhuset och lekplatsen där alla barn leker högljutt för nu är det vår och ljust ute. Kan jag snälla få sitta inne bitter en stund till med min kopp te och slippa er förbannade livsglädje? Kan vi inte återgå till det gemensamma vinterhatet bara lite, lite till? För om ni börjar gå ut så måste jag det med. Annars får jag ångest.